muttrar och fördömer

Jag somnade som nån slags stock i går vid halvettsnåret, men vaknade ett par timmar senare av en mardröm. Sen kunde jag helt omöjligt sova. Låg och funderade på jobbet, på hur ingenting funkar som jag vill, på hur jag inte är överrens med mina chefer om vad som är viktig och på att jag - offer offer offer - fortfarande känner mig jäkligt illa behandlad av högsta chefen. Funderade på att gråta en stund, men insåg att det antingen skulle väcka sarisen (som verkligen behöver sova) eller inte väcka sarisen (och då skulle jag gråta i min ensamhet, vilket inte skulle förbättra humöret). Gick upp och surfade på jobbsökarsajter och återinsåg att jag är för outbildad för de jobb jag kan göra bäst. Surfade på utbildningssajter och insåg att det inte finns någon utbildning jag går igång på. Skillnaden mellan nu och när jag var 20 år känns inte stor.

Så jag gick och la mig igen, men snurrade bara runtrunt. Efter nån timme gick jag upp och satte i Revenge of the Sith i DVDn (som för övrigt inte längre går att öppna utan fjärrkontrollen). Efter tjugo minuter somnade jag. Star Wars är ett bra sömnpiller, jag har sett filmerna så många gånger att jag inte behöver titta på teven utan kan blunda och lyssna till dialogerna och ljuden. Då tvingar jag hjärnan att fokusera på vilka bilder som visas på skärmen och kan inte ligga och fundera på annat.

Sarsisen väckte mig lite senare och såg till att jag hamnade i sängen. Klockan 13.37 vaknade jag igen.

I eftermiddagsmörkret satte jag mig att läsa Kurt Mälarstedts intervju med Freddie Wadling ur söndagens DN Söndag. Tyvärr verkar den inte finnas på nätet så den som vill läsa får kolla i pappersåtervinningen. Artikeln i kombination med förkylningen, det skumma ljuset, det stökiga rummet och min egen ensamhet fick mig att känna mig rätt nedslagen.

Jag närde en lite förhoppning om att hårddisken skulle laga sig själv om den fick stå avstängd över natten.

Fortfarande trasig.

När jag installerat nya iTunes och skulle spela en sång visade det sig att musik- och filmdisken inte gick att hitta längre. Åtminstonde kunde inte datorn göra det, jag ser den ligga i bokhyllan.

Jag vet inte hur jag ska bära mig åt, jag har varit så försiktig så, men det tycks som om jag inte ska vara i närheten av datorer. Om hårddisken är sönder så att all musik är borta (igen) kommer jag nog bli ledsen på riktigt.

Återigen läser jag i Dagens Nyheter att Steve Irwin är död. Han har dött fler gånger än vad Axl Rose gjorde på 90-talet, men nu verkar det nästan som det är sista gången.

Jag har äntligen lyssnat på den nya Cashskivan American V: A Hundred Highways. Den är just så där mörk som det ska vara. Rysningar. Inget för bröllopsfesten kanske men oj vad den kommer göra sig i ett par lurar på väg till jobbet.

Chefen ringde just hem, vilket inte ofta är ett gott tecken. Hon talade om att hon tänkte förorda en annan kandidat till jobbet.
Trots att jag hade det på känn, kan jag inte undgå att bli lite ledsen. Jag ville nog hjärtans gärna ha det jobbet.

pojken kom, vilket var väldigt mysigt. det mysiga förtas något av att jag inte står på hans topplista just nu. han ser rätt sorgsen ut och kippar efter andan och frågar när mamma kommer och hämtar. jag kramar eller leker eller bygger legopokemon eller badar och försöker att hålla min egen besvikelse borta. det vore kul att komma i första hand.

När han nån gång skrattar och när han somnar i min famn vid åtta känns det ändå rätt fint på nåt sätt. Det är nog inte meningen att allt ska vara perfekt hela tiden. Men det som är bra just nu är tillräckligt bra.