…vad länge man kan oblogga. Ska försöka sätta igång igen. Funderar på att på allvar börja muttra och fördöma den här gången. Men först vill jag skicka en bukett rosor till Erik på Manufrog. Helt klart den bästa supporten man kan få för - oförskämt lite - pengar. Den som inte redan nu har sina domäner på Manufrog bör genast flytta dit!
Wordpress tyckte att jag borde uppdatera bloggen, eller det som ordnar att bloggen funkar. Resultatet blev att allt ser rackarns knasigt ut och jag kan inte nyttja svenska tecken, utan tvingas hitta ord som saknar dessa. Jobbigt.
De senaste månaderna har bloggandet (och all annan form av umgänge) ersatts av att jag några gånger i veckan uppdaterar Jonas is-raden på Facebook. Det känns lite tomt, och jag har någon slags ambition att sparka liv i det här gamla kräket så småningom. Min tystnad har sammanfallit och orsakats av komibnationen att femochetthalvtåringen, den lilla nyfödda och skolan - tyvärr i omvänd ordning - har tagit all tid som finns att ta.
Därtill kommer att min skrivbordsdator har stått trasig i ett år ungefär. Så den lilla tid jag spenderat framför en dator har gjorts ståendes två decimeter framför “teven”. Förutom att solbrännan bättras på har det inte erbjudit någon bloggvänlig miljö.
Mitt upptagna liv har tyvärr även inneburit att jag lyckats med konststycket att isolera mig ännu mer från mina snälla vänner. Något som de flesta nog trodde var omöjligt. Till dig/er som fortfarande minns mig: Kram.
Jag vet inte vad som har hänt. Kanske är det lilla Minou, kanske är det studierna kanske är det facebook jävla facebook. Men något bloggande har det inte blivit på länge. Får se om det kommer tillbaka.
Fan, man är borta från bloggen några dagar och sen har man fått sexton trackbacks från spammande porrfirmor. Hursomhelst verkar jag inte vara på något blogghumör för tillfället.
Eftersom min dator inte varit uppkopplad på ett tag - nu har vi tillfälligt kopplat upp den meddelst jättelång sladd - har jag inte kunnat/orkat kolla min google reader. När jag igår, efter kanske två veckors frånvaro, kollade den så fick jag lite ångest över allt som var oläst. I de flesta fall stod det typ 17 eller 33 olästa bloggar per blogg (vad fan kallas ett inlägg på en blogg (man kan ju inte kalla båda för samma sak!)?), men på kära gamla superkryp fanns den härligt exakta siffran 100+. Starkt jobbat.
Jag upptäckte just - med hjälp av Aggeman - att om man skriver “muttrar och” i adressfältet i Firefox så kommer man direkt till den här bloggen. Funkar förövrigt på liknande sätt med en massa andra ord.
Mitt under förra veckans julfest fick överstechefen sparken, vilket kraftigt bidrog till att stämningen höll sig på låg nivå. Några blev uppriktigt ledsna och några av dessa grät öppet. De som inte direkt sörjde chefens avgång tyckte iallafall att det var nedrigt av chefens chefer att göra det på det viset och just då. De som inte kände så funderade på vad ett överstechefsbyte kan innebära för just deras arbete. Köttätarnas enormt små portioner och avsaknaden av såväl vegetarisk mat som snacks gjorde sitt till för att ytterligar förbättra stämningen. Åtminstonde en person försvann mycket tidigt från festen för att gå hem och äta. Underhållningen bestod mest utav ett antal snubbar som imiterade scener ur Sällskapsresan, ett drag som kanske inte riktigt funkade.
Jag lyckades toppa allt detta genom att vid halv elvatiden halka på dansgolvet mitt under Boten Anna. När golvet närmade sig tog jag emot mig med båda armarna och hakan. Givetvis höll jag masken, hoppade upp och fortsatte dansa. Jag lyckades ignorera att armarna kändes väldigt tunga och stumma. Efter några minuters krampaktigt stuffande kände jag att det droppade blod från hakan. När jag kollade i spegeln visade det sig att man genom ett ganska djupt jack kunde se rakt in i mig. Det blödde ymnigt.
Sarisen stod och nätverkade med en av koncernens allra högsta chefer så jag försökte lite diskret påkalla hennes uppmärksamhet. Då det inte fungerade var jag tvungen att gå fram till henne och samtidigt presentera mig för hennes samtalspartner. Mina armar gjorde vid det här laget jädrigt ont så det blev inget handskakning. Jag funderade på om jag skulle ge en sån där kamratlig nick som ser så schysst ut när män gör mot varandra men insåg att risken var överhängande att jag skulle skvätta ned honom med blodet som fortfarande droppade från hakan. Något som med viss sannolikhet skulle sänka mitt varumärke ytterligare och jag skulle då förmodligen även dra sarisen med mig i fallet. Det blev ett enkelt “hej” och nån kommentar från chefstypen att “näe, det där behöver du inte sy, det blir ett ärr och då ser du lite mer manlig ut”. Att se manlig ut är för övrigt något som jag alltid strävar efter och kampen för min egen manlighet genomsyrar alla mina gärningar. Jag brukar säga att det finns ingen anledning att utföra någonting om det inte samtidigt innebär att jag ser lite mer manlig ut.
Nåväl. Jag torkade av blodet och vi for hem. Sarisen var sur som ett bi, vilket är hennes sätt att hantera stress. Dagen efter ringde jag till vårdcentralen och blev hänvisad till Skärholmens närakut där de röntgade armen och konstaterade att inget var brutet. Jag fick en liten utskällning för att jag inte åkt in och sytt hakan, men sjuksköterskan var nöjd med den akuta omplåstring som min kompis C gjort kvällen innan. Jag blev omomplåstrad och fick båda armarna lindade och drog iväg till jobbet där spott och spe och allmänt hånande väntade.
I tisdags, fem dagar efter mitt dansanta fall hade hakan och högerarmen läkt fint, men vänsterarmen gjorde fortfarande lika ont. Jag ringde återigen till vårdcentralen för att boka tid och fick veta att “om du ringer på torsdag klockan åtta så kanske du kan få en akuttid, men jag kan inte lova något”. På torsdag (dagen efter jag släpat hem två julgranar och nån timme innan jag skulle släpa iväg en av julgranarna till Solna samt bära dator till supporten) ringde jag för att beställa en tid. Hon som svarade påstod att “jamen sånt där tar en stund att läka ut”, varpå jag pressade fram ett hulkande “jag kan inte sova på nätterna och jag kan inte jobba på dagarna för det gör så ont och inga värktabletter funkar”. Mycket motvilligt och med en grym trötthet i rösten meddelade hon att jag kunde komma in klockan två. I tonfallet fanns ett mycket klart “vilket innebär att våra akuttider är slut nu och andra patienter kommer inte få någon tid, och dom är säkert skadade på riktigt din jävla hypokondriker!”.
Sen bar det iväg med gran och dator och därefter några timmars jobb. Vid halv två for jag för att träffa den doktorn som jag förmodligen var för frisk för att störa. När jag sprungit fram och tillbaka mellan vårdcentralen i Gröndal och röntgenavdelningen i Liljeholmen stod det klart att jag hade en fraktur på armbågen och kom därifrån med ett sjukintyg för resten av året och ett recept på femtio Citodon. Jag ordinerades att absolut inte anstränga armen, så det var en jäkla tur att jag hann fixa alla tunga saker innan.
Fortfarande fungerar inte internet på min gamla dator och min nya är nu på väg till Linköping och eftersom vänsterhanden inte gärna vill trycka på knapparna på något tangentbord - inte ens det som är kopplat till sarisens Mac - så kommer mitt bloggande gå på sparlåga ytterligare någon vecka.
Andra bloggar om: Boten Anna, smärta, sjukvård, vårdcentral, fraktur
Eftersom min nya dator funkar bra på alla vis förutom i kommunikationen med skärmen och min gamla dator funkar bra på alla vis förutom i kommunikationen med det trådlösa nätverket och jag funkar bra på alla vis förutom att jag under den legendariska personalfesten slog mig sönder och samman så ligger mitt bloggande lite på is just nu.
På skoj kollade jag läget i den här bloggens kategoriliga. Jag har haft känslan av att min blogg är rätt neggig, men om antalet postningar per kategori stämmer så är det en felaktig känsla.
Kategori Postningar
Rapport 108
Glädje 100
Gnäll 64
Muttrar 60
Funderingar 54
Okategoriserad 54
Jobb 42
Fördömer 36
Bekännelser 31
Skojigt 19
Köplust 14
Metabloggning 13
Elitism 9
Politik 9
Support 9
Sex 8
Sorgset 8
Njutning 7
Minnen 2
Video 0
Jag skulle vilja blogga om en massa saker som hänt, inget revolutionerande men sånt som händer och som jag finner intressant. Men jag har redan pratat så mycket med sarisen och kollegor och andra typer så det känns inte så fräscht längre. Så jag låter väl bli. Det skulle vara mycket roligare om man inte hade några vänner i verkliga livet och bara bloggade allt som hände.
Utan att jag tänkte på det fyllde den här bloggen ett år i tisdags.
Jag pillade en del på bloggen för att jag var hemma ensam och hade tråkigt. Laddade ned K2 som verkar vara någon form av avancerat tema till WordPress. Efter att ha klickat runt lite vet jag inte riktigt vad jag gjort och vad jag inte gjort. Nån dag kanske jag orkar snygga upp det lite. Framför allt skulle jag verkligen vilja få all text på svenska. I det förra temat hade jag översatt vartenda jävla ord för hand, och det känns inte så lockande just nu. Så tråkigt har jag inte.
Imorse när jag tog en bloggpaus kollade jag in länkarna till den här bloggen. Den senaste länken kom från knuff.se. Eftersom jag undrade vad de länkade till för post gick jag dit och kollade. Jag lyckades inte se var de länkade till mig, men däremot såg jag att en av deras största grejjor just då var att krodiljägaren Steve Irwin dött. Varpå jag skrev en rad om det, med länk till DNs artikel.
När jag nu kom hem tänkte jag lägga lite mer tid på att se vad knuff länkade till. Efter ganska lite letande upptäckte jag att de länkade till min blogg om Steve.
Precis som jag ofta vill ha en CTRL+Z-funktion i verkligheten saknar jag stundom en Blog Thisknapp i bältet. Det är så ofta som jag tänker; det här ska jag skriva en blogg om när jag kommer hem. Bara för att finna att när jag väl kommit hem så har antingen bloggen helt försvunnit eller så har den där superbra formuleringen blivit lite mindre superbra. Just nu har jag ett antal bloggar i bakhuvudet som har fadat ut så pass att de inte riktigt platsar, samtidigt så blir jag inte av med dom helt, de ligger och gnager. Mycket irriterande.
I dagens skörd av googlesökningar som resulterat i att någon stackare hamnar här utmärker sig dessa:
Mest anmärkningsvärt är - tycker jag - att jag hamnar på sjunde plats på sökordet elitism, och på nittonde om man söker på skojigt. Skojigt tycker jag.
Dessutom kan man tydligt märka att sarisens kollegor fått nys om att hon bloggar, flera träffar var av typen barnet (dvs barnets namn) jonas och den inte helt oväntade sarisen “äta kött”.
De sökresultat som skickar flest folk till dessa sidor är:
Jag har ingen aning om vilka slutsatser man skall dra av det.
Jag håller på med lite jox på bloggen, så ibland kommer den se lite knäpp ut. Skit i det.
Jag och sarisen ska gå ut en stund. dricka lite kaffe och minnas jesu lidande eller nåt. medan sarisen tvättade glasögon tänkte jag att det är en god idé att titta på om jag kan ändra lite i utseendet på bloggen. när glasögonen var rena hade jag hunnit sabba så här mycket, utan att ha någon aning om vad jag gjort eller hur jag ska få det ogjort.
Tillägg 15 april kl 00.27:
Nu ser det ut som förr. Tillbaks på ruta ett igen.