muttrar och fördömer

Nån på svd satsar på stora journalistpriset. Mina kontakter på SL har för övrigt flera gånger stönat över hur nyhetsbyrån Sveriges Nyheter ofta hugger på SL-relaterade ickenyheter om smärre förseningar.

Jag gnällde på att Life on Mars inte nöjde sig med en säsong. Då tyckte jag att serien var lite najs. Under sommaren har seriens andra och - lyckligtvis - sista säsong rullat. Det har inte varit najs. Nu har jag äntligen sett det sista avsnittet och jag är jäkligt glad att det är över. Det är lite marigt med serier som har en sån där cliffhanger som man vet kommer först i sista avsnittet. Särskilt marigt är det när serien i bästa fall är medelmåttig och dålig i värsta fall. Framförallt när den faktiskt verkade lovande från början. Nåja, nu är det över. Jag köpte i alla fall en snygg skinnjacka.

Andra bloggar om: Life on Mars

Idag är jag sur och irriterad. Men jag vet inte på vad och det gör mig sur och irriterad.

På CSN har man möjlighet att söka studiestöd via webben, vilket känns modernt. Eftersom sarisens mac är den enda som både fungerar och har en stol intill sig brukar sådana moment skötas därifrån. Efter att duktigt ha fyllt i alla fält säger formuläret att jag ska legitimera mig genom att klicka på en knapp. Någon knapp syns dock inte till. Efter en stunds letande ringer jag till CSN. När jag kommer fram och berättar om den försvunna knappen frågar killen om jag använder Firefox - vilket jag gör - och informerarar mig om att tjänsten oftast bara fungerar med Internet Explorer. Oftast? När jag påpekar att jag sitter med en mac och att det inte funnits Internet Explorer för sådana datorer sen dackefejden suckar han tungt. “Du får nog gå hem till någon som har en PC, för den funkar inte alls med mac.”
Så nu kommer den: Jävla CSN!

Andra bloggar om: CSN, Firefox, Internet Explorer, macintosh, pc, kompatibilitet

STUDIEPLAN

Måndag

* Skicka en presentation av dig själv per e-post till din lärare (obligatoriskt)
* Läs dokumentet Viktigt om plagiat
* Kapitel 1 Algebra och funktioner avsnitt 1.1-tom s. 19 Polynom i läroboken

Tisdag

* Kapitel 1 Algebra och funktioner avsnitt 1.1 from sid.19 Polynom i läroboken

Onsdag

* Kapitel 1 Rationella uttryck avsnitt 1.2 tom s 33 i läroboken

Torsdag

* Kapitel 1 Rationella uttryck avsnitt 1.2 fom s33 i läroboken

Fredag

* Kapitel 1 Linjära och kvadratiska funktioner avsnitt 1.3 i läroboken

GÖR DELPROV 1

———————————-

MATEMATIK DELPROV 1
Resultat
I dessa områden bör du läsa på, för där hade du felaktiga svar.

* Linjära och kvadratiska funktioner

* Polynom

* Rationella uttryck

* Två lösningsmetoder

Kommentar:
Resultatet här är för svagt för att vara godkänt och visar på kunskapsluckor. Du kommer dock inte att få göra omprov utan får istället visa på slutprovet att kunskapen satt sig. Kolla mer på de avsnitt där din kunskap brister.
/****
—————————

Om det är någon som är sugen på en öl så finns jag tillgänglig från och med torsdag vecka 34. Då har jag förmodligen klarat av de fyra återstående delproven, slutprovet och det nationella provet. Med viss reservation för att jag då har tagit livet av mig.

Har inte bloggat på evigheters evigheter. Jag började läsa komvuxmatte på distans för någon månad sen och det har tagit upp all bloggtid.

Sarisen, jag och Sarisens pappa var och hälsade på min pappa som på sitt vanliga finkänsliga sätt sa “Jonas var skitdålig i matte när han gick i skolan”. Vilket var sant då och är ganska sant nu. Jag fattar långt mycket mer än vad jag borde, men har såklart fått slita rätt hårt. I söndags gjorde jag slutprovet i b-kursen och i måndags började c-kursen. Och då märks det att jag i sanning är skitdålig. Fattar inte något. Och ju mer jag inte fattar desto dummare känner jag mig och ju dummare jag känner mig desto mindre fattar jag.

Som tur är verkar Sarisen vara inringad av matematiska genier som jag kan vända mig till med mina undringar. Vilket är bra, men som lök på laxen har den där jävla våren brutit ut och min ögon kleggas igen av kroppens eget fantastiska antipollenmedel. Vilket resulterar i att jag inte ser ett jäkla skit. Om jag i normala fall tycker (x^2+1)^2-15(x^2+1)+50=0 är ganska oläsligt och olösligt så blir det värre om man ser det genom en hinna av var. Att jag dessutom käkar (uppenbarligen helt verkningslösa) allergimediciner med narkoslknande bieffekter gör mig inte till en bättre elev..
Så nu väntar jag på att växthuseffekten kickstartar sommaren ordentligt och att all jävla pollen torkar fast på träden. Och ett mirakel som får mig att fatta vad som skiljer konjugat- och kvadreringsreglerna från varandra.

Andra bloggar om: matematik, matte, komvux, konjugatregeln, kvadreringsreglerna, pollen, pollenallergi, allergi

Det var en oerhört angenäm upplevelse. Bra musik och stämning och trevlig ljussättning. Att en vilt främmande människa kom fram och sa att jag hade snyggast kläder på stället gjorde det inte mindre angenämt. Däremot är jag förbluffad över den medeltida logistiken. Klämmer man in några tusen personer i en byggnad så måste det väl finnas någon plan för hur de ska komma därifrån? Mer än att ha en medelålders rockers i Hulk Hoganskägg som skriker på folk.

Straffet för allt mitt skäll på min datorsupport kom ikväll. Jag har av någon outgrundligt korkad anledning angivit ett administratörslösenord på min dator och sedan glömt bort det. Nu behöver jag lösenordet för att kunna laga datorn. Varje gång jag startar upp reperationsprogrammet får jag tre försök, sedan måste jag starta om datorn. Det tar skitlång tid att starta om. Nu har jag försökt med mina 17 standardlösenord som jag svänger mig med, samt varianter på desamma. Det funkar inte. Supportkillen lät riktigt munter när han frågade mig varför jag överhuvudtaget angett administratörslösenordet från början och varför jag inte skrev ner det. Han läste säkert mina sura mejl i loggen medan jag väntade på plats noll.

Ringde datorsupporten. Jag har tidigare gnällt - både här och till supporten självt - över deras ohemult jobbiga talmeny. Nu har dom förenklat och kortat ned den. Uppenbarligen har de även kortat ned kötiden eftersom jag direkt fick meddelandet “Du har nu plats noll i kön”. Vad det betyder, begrep jag inte, eftersom det ändå tog närmare tio minuter att få tala med en människa.

De senaste veckorna har jag inte lyckats somna före tre på natten mer än nån enstaka gång. Nu börjar det sätta sig på såväl humör som arbetsinsats. Att arbetet i sig är typ värre än lungsot gör det inte lättare att sparka igång nån form av motivation.

I min ensamhet bröt jag ihop en smula på jobbet idag när jag insåg att jag återigen missat att göra något som påverkar en jäkla massa människor. Jag skickade ett mejl till min chef som i stort sett handlade om att antingen är jag fel person på jobbet eller så är jobbet felaktigt utformat. Jag tänkte till i ungefär en sekund innan jag skickade iväg det, vilket var bra eftersom jag nog inte skulle skickat det om jag väntat längre.

Sarisen passade på att fylla år häromdagen vilket  min  mor uppmärksammade genom att köpa en sån där badrumsvåg som är av glas och visar vikten med digitalsiffror, i motsats till den mer traditionella vågen som har någon form av skiva som snurrar sig fram till den siffra som bäst motsvarar ens vikt. Det var min idé.

En mycket dålig idé. På vår gamla våg var jag aldrig säker på från vilken vinkel man skulle titta, men oftast syntes resultat tydligast om man lutade sig snett till vänster. Den nya varianten bryr sig inte om vinklar utan visar helt frankt ett antal siffror. Som blinkar alarmerande.

Helt plötsligt insåg jag att jag måste återta den kopp som jag misstänker att ett visst superkryp lät ställa på mitt skrivbord, den med texten Riktiga män väger över 90 kilo.

FN-knappen på tangentbordet till nya tevedatorn fastnade på något sätt när jag skrev gårdagens blogg varpå bokstäverna u, i, o, p, j, k, l, ö och m blev 4, 5, 6, -, 1, 2, 3, + och 0 istället. Jävligt mycket svårare att blogga då.

Fan, man är borta från bloggen några dagar och sen har man fått sexton trackbacks från spammande porrfirmor. Hursomhelst verkar jag inte vara på något blogghumör för tillfället.

Efter en ovanligt stillsam (men inte på något mysigt sätt) nyårsdag var jag lite sugen på att komma till jobbet idag. På morgonen hade jag en läkartid för att kolla den brutna armen. Den gör fortfarande rätt ont och när läkaren skulle undersöka den så knäade jag av smärta. Han sjukskrev mig i två veckor till och muttrade och fördömde de två tidigare läkarna jag träffat. Han sa också åt mig att röntga armen på nytt.

Röntgenavdelningen ligger i Liljeholmen. Eftersom jag glömt busskortet hemma fick jag knalla hem och hämta det eftersom jag tänkte åka till jobbet och lämna sjukintyget när jag röntgat armen. Lätt nedslagen gick jag hemmåt; det är inte så jäkla kul att gå omkring och ha ont hela dagen och efter tre veckor i hemmet så ville jag verkligen sätta igång och jobba, även om  jag lite smått insett att det kanske inte är lönt innan jag har lite mindre ont.
På väg hemmåt fick jag ett sms från firman som jag lämnade in datorn till: “(Hem-PC Inlämning) Vi vill meddela att er dator nu är tillbaka och kan hämtas. Vi frågor om öppettider v.g. kontakta er support. Mvh Powermill/Nicator”.  Förrutom att jag irriterade mig på själva texten så var det ju rätt glädjande nyheter. Eftersom jag inte ville vänta två timmar i telefonkö på supporten så kollade jag efter anteckningen med öppettider som jag skrev när jag lämnade in burken. Efter ett samtal till svärfar, den enda bilburna människa jag känner, for jag iväg till jobbet och lämnade intyget. Svärfar mötte upp och han och jag käkade lunch med sarisen och vår kompiskollega S. Lunchen var trevlig men maten var så pass äcklig att jag inte ens iddes äta mig mätt. Och inget kaffe fanns att få. Nåja, vi drog vidare för att hämta datorn, bara för att finna att tiderna inte alls var de samma som stod i mina anteckningar. Antingen har jag skrivit fel tider, vilket jag tvivlar på, eller så har de ändrat öppettider. Sur som ett bi fick jag skjuts hem. Iväg och röntga. På väg hem tänkte jag sätta mig på Pixel Palace och ta en kopp kaffe. Stängt. Så nu sitter jag hemma i mörkret; småhungrig, kaffesugen och deppig.

Mitt under förra veckans julfest fick överstechefen sparken, vilket kraftigt bidrog till att stämningen höll sig på låg nivå. Några blev uppriktigt ledsna och några av dessa grät öppet. De som inte direkt sörjde chefens avgång tyckte iallafall att det var nedrigt av chefens chefer att göra det på det viset och just då. De som inte kände så funderade på vad ett överstechefsbyte kan innebära för just deras arbete. Köttätarnas enormt små portioner och avsaknaden av såväl vegetarisk mat som snacks gjorde sitt till för att ytterligar förbättra stämningen. Åtminstonde en person försvann mycket tidigt från festen för att gå hem och äta. Underhållningen bestod mest utav ett antal snubbar som imiterade scener ur Sällskapsresan, ett drag som kanske inte riktigt funkade.

Jag lyckades toppa allt detta genom att vid halv elvatiden halka på dansgolvet mitt under Boten Anna. När golvet närmade sig tog jag emot mig med båda armarna och hakan. Givetvis höll jag masken, hoppade upp och fortsatte dansa. Jag lyckades ignorera att armarna kändes väldigt tunga och stumma. Efter några minuters krampaktigt stuffande kände jag att det droppade blod från hakan. När jag kollade i spegeln visade det sig att man genom ett ganska djupt jack kunde se rakt in i mig. Det blödde ymnigt.

Sarisen stod och nätverkade med en av koncernens allra högsta chefer så jag försökte lite diskret påkalla hennes uppmärksamhet. Då det inte fungerade var jag tvungen att gå fram till henne och samtidigt presentera mig för hennes samtalspartner. Mina armar gjorde vid det här laget jädrigt ont så det blev inget handskakning. Jag funderade på om jag skulle ge en sån där kamratlig nick som ser så schysst ut när män gör mot varandra men insåg att risken var överhängande att jag skulle skvätta ned honom med blodet som fortfarande droppade från hakan. Något som med viss sannolikhet skulle sänka mitt varumärke ytterligare och jag skulle då förmodligen även dra sarisen med mig i fallet. Det blev ett enkelt “hej” och nån kommentar från chefstypen att “näe, det där behöver du inte sy, det blir ett ärr och då ser du lite mer manlig ut”. Att se manlig ut är för övrigt något som jag alltid strävar efter och kampen för min egen manlighet genomsyrar alla mina gärningar. Jag brukar säga att det finns ingen anledning att utföra någonting om det inte samtidigt innebär att jag ser lite mer manlig ut.

Nåväl. Jag torkade av blodet och vi for hem. Sarisen var sur som ett bi, vilket är hennes sätt att hantera stress. Dagen efter ringde jag till vårdcentralen och blev hänvisad till Skärholmens närakut där de röntgade armen och konstaterade att inget var brutet. Jag fick en liten utskällning för att jag inte åkt in och sytt hakan, men sjuksköterskan var nöjd med den akuta omplåstring som min kompis C gjort kvällen innan. Jag blev omomplåstrad och fick båda armarna lindade och drog iväg till jobbet där spott och spe och allmänt hånande väntade.

I tisdags, fem dagar efter mitt dansanta fall hade hakan och högerarmen läkt fint, men vänsterarmen gjorde fortfarande lika ont. Jag ringde återigen till vårdcentralen för att boka tid och fick veta att “om du ringer på torsdag klockan åtta så kanske du kan få en akuttid, men jag kan inte lova något”. På torsdag (dagen efter jag släpat hem två julgranar och nån timme innan jag skulle släpa iväg en av julgranarna till Solna samt bära dator till supporten) ringde jag för att beställa en tid. Hon som svarade påstod att “jamen sånt där tar en stund att läka ut”, varpå jag pressade fram ett hulkande “jag kan inte sova på nätterna och jag kan inte jobba på dagarna för det gör så ont och inga värktabletter funkar”. Mycket motvilligt och med en grym trötthet i rösten meddelade hon att jag kunde komma in klockan två. I tonfallet fanns ett mycket klart “vilket innebär att våra akuttider är slut nu och andra patienter kommer inte få någon tid, och dom är säkert skadade på riktigt din jävla hypokondriker!”.

Sen bar det iväg med gran och dator och därefter några timmars jobb. Vid halv två for jag för att träffa den doktorn som jag förmodligen var för frisk för att störa. När jag sprungit fram och tillbaka mellan vårdcentralen i Gröndal och röntgenavdelningen i Liljeholmen stod det klart att jag hade en fraktur på armbågen och kom därifrån med ett sjukintyg för resten av året och ett recept på femtio Citodon. Jag ordinerades att absolut inte anstränga armen, så det var en jäkla tur att jag hann fixa alla tunga saker innan.

Fortfarande fungerar inte internet på min gamla dator och min nya är nu på väg till Linköping och eftersom vänsterhanden inte gärna vill trycka på knapparna på något tangentbord - inte ens det som är kopplat till sarisens Mac - så kommer mitt bloggande gå på sparlåga ytterligare någon vecka.

Andra bloggar om: Boten Anna, smärta, sjukvård, vårdcentral, fraktur

Under dagens konferens tyckte jag att lokan var lite väl stark. När kaffet serverades var det nästan smaklöst. Liksom lunchen. Till eftermiddagskaffet insåg jag att det var halsont och att jag börjat bli sådär slemmig i halsen som man är om man är förkyld. Sån tur att jag inte kan vara det eftersom jag redan varit det typ fyra gånger på en månad. När jag gick hem insåg jag att det är dags för den femte.

Surt.

Den lysande ams-personalen på Nicator kunde inte hjälpa mig med att presentera datorn och skärmen för varandra. Sent som attan igårkväll kopplade jag in min andra skärm och lyckades få bild. Jag beslöt för att omformatera datorn. Nån timme senare funkade allt jättefint även på den nya skärmen. När grafikkortet skulle konfigureras dog plötsligt allt och skärmen visade sex horisontella ränder mot en härligt blå bakgrund. Jag försökte gå in i felsäkert läge, vilket funkade bra, men ur jag än bar mig åt fanns linjerna kvar när jag startade upp burken normalt.

Bedrövad gick jag och la mig.

I morse efter frukost ringde jag supporten igen. Det var mindre än tre personer före mig i kö så jag kom fram på mindre än tjugo minuter. När jag skulle starta i felsäkert läge igen fick jag återigen ingen kontakt mellan skärm och dator. Supportkillen sa något hurtig om att det bara är att försöka tills det funkar och avslutade samtalet. Återigen kopplade jag in den lilla skärmen och det funkade. Mycket irriterad bestämde jag mig för att ringa supporten igen och kräva att det fixar skiten nu. Efter 40 minuter i telefonkö har jag avancerat från tolfte till sjunde plats och all kraft rinner ur mig i takt med pausmusiken. Jag vet att när jag kommer fram kommer jag inte ha någon energi att bråka.

Andra bloggar om: Nicator, support

Den stora fina datorn och den storstora fina skärmen som kom igår funkar finfint. Förutom att datorn inte lyckas tala om för skärmen vad som ska visas upp. Istället lyser “gå till atp” och så slocknar allt. Efter sammanlagt en timmes snack med tre nissar från supporten fick jag det glädjande beskedet att problemet är känt. “Vi har folk som kollar på det och vi informerar när vi hittat en lösning.” “Kommer ni kontakta mig?” “Ehh…?” “Alltså, kommer ni ringa eller eposta när ni har hittat lösningen?” “Ehh… jag vet inte riktigt hur vi kommer att informera, men…” “Ja, jag får väl kolla på er hemsida tills ni hitta en lösning.” “Ehh… ja.”

Det roligaste var att den första jag talade med sade att det hade exakt samma skärmar och exakt samma datorer på kontoret medan den andra sa att de skickar frågan till de som kan återskapa problemet “för vi har ju varken sådana skärmar eller datorer här”.

Idag fick jag hem den nya datorn, en Scaleo E med en najsig 27-tumsskärm. Efter typ två timmars bökande har jag inte lyckats få skiten att fungera. Surt. Nu sova.