muttrar och fördömer

Vad hände med trendgalan som slog på stort förra året?

Andra bloggar om: trendgalan

vad gör man när det är sommarlov och ens femochhalvtåring prompt vill bygga någonting, och man inte har några plankor, idéer eller talanger? Kan man köpa några bräder och en såg och bygga ihop nåt? Var köper man det och vad kostar det? Finns det ritningar för sånt? Kan man knalla iväg till brädgården vid trekanten och fråga eller kommer dom bara skratta och säga nåt om att de bara säljer till företag?

När vi kom hem idag visade jag femåringen bilden på Måns Zelmerlöv nedan och frågade om han visste vem det var.

“Pappa.”

Andra bloggar om: Måns Zelmerlöv

Det måste ju finnas ett antal människor som verkligen heter saker som Johnny Adelaide eller Clarence Thomas. Hur gör de när de skickar mejl?

Andra bloggar om: spam

Jag har reagerat på det tidigare, men uppenbarligen inte tillräckligt mycket för att ställa frågan öppet:

Vad hände med Linus Brohult?
Under ett gäng år så var han en synnerligen synlig och aktiv miljöaktivist som om jag inte missminner mig fick krypa in i finkan för sitt engagemang. Nåt med Dennispaketet och vägsabotage och Socialekologisk aktion. Sen var det tyst ett tag. Plötsligt dök han upp som … chefredaktör för tidningen Mobil!

Det är väl inget större fel med vare sig det ena eller det andra; ett samhälle behöver nog både människor som engagerar sig i utomparlamentariska rörelser, som använder civil olydnad och mer eller mindre lagliga metoder för att försvåra genomförande av möjligt idiotiska projekt och för att få vanliga medborgare att tänka till och chefredaktörer för tidningar som ger oss de viktigaste nyheterna från mobilbranschen, för både affärer och nöje och som dessutom serverar såväl tester av de senaste mobiltelefonerna och handdatorerna som recensioner av programmen till desamma.

Men i ett så stort land som Sverige ändå är borde det väl inte stackars Linus behöva personligen ta på sig bägge dessa tunga roller?

Andra bloggar om: Linus Brohult

Hur kommer det sig att glädjen av en lyckad patiensomgång inte motsvarar nedslagenheten av en misslyckad omgång? Och hur kommer det sig att resultaten ofta blir bättre när jag mår bra och är glad och bara vill vila ögonen mellan två arbetsuppgifter, medan det inte alls funkar när jag är lite nere?
Nästan alltid när jag fastnar i patienskoma sitter jag och klickar på korten och försöker få patiensen att gå ut. Ofta misslyckas jag tre fyra gånger och känner mig sämre och sämre och tänker på allt jag borde göra som jag inte har gjort och hur dumt det är att spela patiens på arbetstid. När patiensen nån gång går ut känner jag nästan exakt likadant, möjligen lite lite bättre. Men inte bättre än innan jag började.

Det är riktigt otrevligt att se Michael Richards spy rasistisk smörja över sin publik. Och jag vet inte om det blir bättre av se honom be om ursäkt hos Letterman. När jag såg ursäkten - jag såg den innan jag såg själva händelsen - funderade jag på huruvida det man säger när man är riktigt jävla förbannad är det man egentligen tycker. Jag tror ju inte det, åtminstonde inte för egen del. Jag säger mycket skit åt folk som jag blir arg på. Men det finns såklart gränser. Och hur arg jag än blir tror jag inte att jag skulle använda den typen av språkbruk. Vare sig det handlar om svarta, kvinnor eller judar. Det är för mycket. Är Michael Richards rasist eller var han bara riktigt jävla förbannad?
Jag reagerar nästan lika mycket över att publiken i båda filmerna sitter och skrattar åt nåt som absolut inte är roligt. Märkligt.

Andra bloggar om: Michael Richards

Uppdatering
Jag länkade till en redigerad variant av Richards ursäkt. I den längre versionen av intervjun, som jag nu länkar till får publiken en åthutning av Jerry Seinfeldt och Richards tar även upp att de skrattar varpå de tystnar. Lite bättre, men ändå märkligt beteende.

När jag smet från jobbet i dag träffade jag en bekant på tunnelbanan. Hon visste om att jag och sarisen varit sjuka tidigare och frågade hur vi mådde nu. Medan jag förklarade att vi mådde bra råkade jag nämna att det med all sannolikhet var vinterkräksjukan vi hade. Genast blev vagnen stimmig som om en hel mellanstadieklass hade kommit in. Tanten snett mittemot höjde upp sin tidning som ett skydd mot mina eventuellt kvarvarande bakterier. Någon bytte säte.

Till slut var jag tvungen att förklara för bekantingen så att alla runtomkring hörde att det var en vecka sedan jag var sjuk. Då spreds ett visst lugn, men jag tycker nog att det var ovanligt många som klev av vid Zinken.

För övrigt noterade min besöksräknare att det kom in dubbelt så mycket folk till den här bloggen de dagar som jag var sjuk. Antingen så är det några som bryr sig om mig, eller så känner hela arbetsplatsen till den här bloggen och ville kolla varför jag gick hem för tidigt, och dessutom via bakvägen.

Jag tycker att Böglobbyn är lite rolig, men att den kanske inte riktigt drar till sig nytt blod till kampen för allas rätt att ha sin egen sexualitet. Kanske underskattar jag medelsvenskens förmåga att hantera ironi och att tänka annorlunda.

Sverker Åströms deltagande var jag både glatt överraskad och lätt kritisk till. Det är roligt att man lyckades förmå Sverker att göra denna helomvändning från stiff diplomatnestor till stiff bögnestor. Å andra sidan kändes det lite som att det kan vara dags att lämna karln ifred.

Hursomhelst har han enligt både Aftonbladet och DN bestämt sig för att hoppa av, och jag tror att jag tycker det är tråkigt.

Andra bloggar om: Sverker Åström, Böglobbyn

Efter närmare tolv timmars sömn (undantaget nån halvtimme när jag hängde över muggen och försökte kräkas bort illamåendet) har jag nu vaknat och är faktiskt skithungrig. Ändå sätter jag mig ner och kör en bloggrunda och råkar sen läsa om Anna Sjödins senaste genidrag, tillika sista spiken i hennes SSU-karriärskista får man förmoda.

Andra bloggar om: bloggrunda, Anna Sjödin, fortkörning

Sedan vi kom till festen i lördags har jag känt mig rätt melankolisk. Utöver sarisen hade jag ingen på festen som jag känner. Det kan ibland vara okej men just den här kvällen kände jag mig rätt vilsen, och reagerade mot det genom att hälla i mig alldeles för mycket vin. Alkoholhalten i kombination med att jag hade svårt att hitta min plats, mitt hörn, min soffa gjorde att jag försökte blanda mig i en massa konversationer med en massa folk som uppenbarligen hade någon form av bekantskap. Min känsla för stil och finess var helt bortblåst och ju fånigare jag kände mig desto större fötter verkade jag få och det hela eskalerade under lång tid. Till slut var klockan sju på morgonen och det kändes som jag sagt fåniga, dumma, elaka eller alltför personliga saker till alltför många festdeltagare. Söndagen började för mig vid två på eftermiddagen och bestod enbart i självömkande, men hyggligt lågintensiv, ångest. Det blev inte bättre av att se den mellankoliska About Schmidt med Jack Nicholson. Bakfylleångest är jag bekant med och vet att den brukar klinga av efter ett tag, men när söndagen var slut och arbetsmåndagen tog vid låg melankolin kvar. När arbetsdagen nu är slut känner jag likadant.

Jag vet inte om det är mitt eget beteende eller andra faktorer (jobbet?) som gör att jag känner mig håglös och omotiverad, men jag är lite livrädd att det ska sprida sig och bli värre. Under sena tonåren och en bit in i tjugoårsåldern närde jag en ganska otrevlig depression och i mitt minne av hur jag kände mig den tiden var det ungefär så här jag mådde (när jag hade bra dagar). Jag vet att jag under hösten stundom känt mig jäkligt låg utan att ha något egentligt skäl. Och det är just avsaknaden av tydliga orsaker som skrämmer mig. Å andra sidan räcker det med att titta på det jag skrev i min blogg för ett år sedan för att börja fundera på om det bara är så enkelt att jag ärvt min mammas årliga höstdeppighet.

idag rundade jag min chef och hade ett samtal med hans chef, företagets vd, om att jag inte riktigt trivs med jobbet; kollegorna, arbetsuppgifterna, strukturen och min egen roll. Jag hoppas att jag sådde ett frö hos henne som kan sluta med att jag får pyssla med något mer utvecklande (gärna något som verkligen har med utveckling (av arbetsprocesser) att göra). Det känns faktiskt lite bra.

Senare, när jag berömde en kollega påminde kollegan mig om att jag ska säga lika snälla saker till min fru. Det gör jag redan, sa jag. Vilket är sant, men när hon kommer hem ska jag göra det igen! För det är faktiskt så att min saris är en riktig guldmänniska, och när jag går omkring och känner mig vissen glömmer jag lätt det. Och det är synd. Warren Schmidt sa i en av filmens många klichéer att man måste värdesätta det man har, när man har det. Jag fnyser åt sånt på film eller när folk (fucking döda poeters sällskapmänniskor) säger det åt mig men vafan ibland är det bra med den typen av filosofier på förortstonårsnivå.

Andra bloggar om: melankoli, ångest, bakfull, depression, About Schmidt, höstdepression

Jag kikade på min referralslista och insåg att jag länkas till från Flashbacks porrforum. Och fick samtidigt veta att anledningen till att en massa porrsugna typer kommer hit. Det här är visst den enda webbsidan som skriver om Haga Video.

Andra bloggar om: Haga Video, Flashback, porr

Jag vet inte vems fel det är, det kan mycket väl vara Aftonbladets journalist, men intervjun med statsvetaren Stig-Björn Ljunggren om Anna Sjödins framtid är jättekonstig. I princip allt han säger är … rätt märkligt. Han lyckas blanda ihop ”henne” och ”hon” vid ett par tillfälle. Han tror att Anna Sjödin kan klara sig ur det här med jobbet i behåll och illustrerar med en jämförelse med någon nisse som söp till på 1930-talet och ändå klarade sig. Som om allt annat varit statiskt i samhället sedan dess. Däremot dömer han ut Sjödins framtid som politiker, dock inte för det hon gjort utan för att Socialdemokraterna är ”det vinnande laget”.

Jag skrollade igenom teveprogrammen och lyckades röra ihop Cityakuten och Sex and the City. För ett ögonblick tyckte jag att Sexakuten verkade vara ett lockande program. Jag vet inte hur jag ska tolka det.

Jag tog mig en promenad över Essingebroarna till Fridhemsplan. Det är fan häftigt att blicka ut över Stockholm och se kanotister och segelbåtar och landande flygplan och cyklister och alla människor.

Den klassiska bakruskampen mellan total lycka och ångest utkämpades i bröstet. Nu för tiden mår jag inte så dåligt när bakisångesten slår till, jag har lärt mig att det mest är kemiska problem. Den motsatta känslan; lyckokänslan har jag inga som helst problem med. En chevrépizza på huten var en besvikelse, men servitrisen bjöd på pepsicolan så det var okej ändå. (Däremot är det inte okej att de kränger Pepsi och inte Coca Cola.) Sen flanerade jag runt på Hötorget. Söndagsmarknaden där är helt sjukt knäpp. Hur kan de överhuvudtaget lyckas sälja något av skräpet?

Det finns mycket att säga om de nya ministrarna, många har redan sagt det mesta. Vad jag däremot inte hört särskilt mycket - och kanske inte själv vågar ta upp - är utnämnadet av Nyamko Sabuni till integrationsminister. Att man till 22 ministerposter endast lyckats utnämna en enda invandrare är naturligtvis vansinnigt dåligt. Ett parlament och en regering ska i största möjliga mån likna väljarkåren. Om en femtedel av väljarna är invandrare borde en femtedel av de folkvalda vara invandrare. Och en femtedel av ministrarna borde vara invandrare. En invandrare av 22 ministrar är ett misslyckande.

Men vad som är värre är att det denna enda invandrare ska ägna sig åt är integrationsfrågor. Kom igen! Det är exakt samma tänkesätt som domstolarna kunde köra med för några år sedan då det sades att nämndemän vid våldtäktsrättegångar inte fick vara kvinnor för att de är jäviga. Om man lyckats pressa fram en enda person med invandrarbakgrund som man tycker passar i en regering så är det så jävla typiskt att hon ska jobba med integration. Åtminstone för mig ser det ut som om Fredrik Reinfeldt sett sig tvungen att få med en invandrare i regeringen, även om han egentligen inte förstår poängen med det. Nog katten måste det i fyra av Sveriges största partier finnas människor med annan bakgrund än Mats Odell och Beatrice Ask? Någon som är insatt i försvars- finans- eller justitiefrågor?

Jag säger inte att det är fel att sätta en invandrare som integrationsminister, men när det bara finns en invandrare så blir det konstigt. Tidigare fanns det ett snack om att “kvinnlig kompetens” skulle vara något alldeles extra, utan att jag någonsin fick en definition av vad kvinnlig kompetens var för något. Jag har inte någon aning om huruvida Nyamko Sabuni är det perfekta valet som integrationsminister - hon är säkert utomordentligt kompetent - men jag är rädd för att man använt ett liknande resonemang; “vi måste använda oss av invandrarnas särskilda kompetens”. Vilket jag ser som en rätt rasistisk inställning.

KG Berglund: Göran Hägglund, hur förklarar du att ni har gått ned två och en halv procentenheter?

Göran Hägglund: Att vi har tappat en del röster.

Hur Schibsted kunde döpa sin tidning till .SE, med tillägget “uttalas punktesse” övergår mitt förstånd. Att det kunde sno åt sig punktse.se är bara märkligt. Att de väljer formatet “mindre än A4″ vågar jag inte uttala mig om.

Eftersom partiledardebatten inte funkade och någon annan redan har sålt sin röst - utan särskild framgång - gav jag mig ut på nätet. Nu jävlar ska det avgöras. Här är mina resultat.

Aftonbladet anser att jag är nästan lika mycket vänsterpartist som miljöpartist. Deras disclaimer får väl anses gälla för övriga tester också.

Dagens Nyheter brukar ofta röra till det, så ock idag. Där påstås jag - något oväntat - vara maudern. Fortfarande rätt mycket miljöpartist och en hel del vänsterpartist. Dock är jag oroväckande mycket folkpartist och kristdemokrat vilket känns otäckt.

Kvällstidningarna har ju alltid varit rätt lika, Expressen skickar åter fram Miljöpartiet som har Vänstern i bakhasorna.

När Svenskan får avgöra seglar Socialdemokratiska Arbetarpartiet upp från ingenstans. Jämn andraplats mellan Vänstern och Miljöpartiet.

Sista ordet får självaste Sveriges Television som skickar ner sossarna till en tredjeplats medan Miljöpartiet smyger upp bakom Vänstern.

När jag försöker kvantifiera det hela slutar det såklart med att två lag hamnar på samma position. Vänstern vinner på flest förstaplatser. Högeralliansen ligger pyrt till.

Mamma ringde imorse för att fråga hur jag tänkte rösta i valen som närmar sig. Hon hade visst med spänning följt hela valrörelsen då hon varit osäker på hur hon ska välja. Själv har jag fungerat tvärtom; alla andra valår har jag från början varit bombsäker på hur jag ska rösta men ändå läst varenda artikel och sett varenda debatt. I år när jag inte haft en aning om hur jag ska rösta men hårdnackat vägrat läsa eller se på något valrelaterat överhuvudtaget. Det närmaste jag kommit är att gnälla över DNs ensidiga rapportering; ett gnäll som helt grundat sig på löpsedlar, bildtexter och mina egna fördomar.

När jag lagt på luren satte jag mig framför datorn och försökte titta på SVTs slutdebatt. Debatten ifråga är två timmar lång och det tog hela dagen att se den. Barnet hade en kompis här idag så avbrotten blev långa.

Jag kan inte påstå att jag blev något klokare av det jag såg. Samtliga sju visade upp få skillnader och det mest slående hur rejält ohyfsade och odiciplinerade de är. Sju högavlönade typer som sitter och låtsas bli upprörda över vad de andra säger och som dessutom är riktigt otrevliga mot varandra är inte vad jag tycker är en god debatt.

Jag känner lite som att jag skulle vilja bifoga ett följebrev till min röst, typ ett incitamentsavtal eller en kravspec. Eller så säljer jag rösten på eBay.

Ikväll när pojken somnat ska jag lyssna på P1s kommentarer efter slutdebatten. Om inte det ger något är risken överhängande att jag röstar på Enhet. Om inte annat för att Miljöpartiet äntligen ska bli av med sin flumstämpel.