muttrar och fördömer

De senaste månaderna har bloggandet (och all annan form av umgänge) ersatts av att jag några gånger i veckan uppdaterar Jonas is-raden på Facebook. Det känns lite tomt, och jag har någon slags ambition att sparka liv i det här gamla kräket så småningom. Min tystnad har sammanfallit och orsakats av komibnationen att femochetthalvtåringen, den lilla nyfödda och skolan - tyvärr i omvänd ordning - har tagit all tid som finns att ta.

Därtill kommer att min skrivbordsdator har stått trasig i ett år ungefär. Så den lilla tid jag spenderat framför en dator har gjorts ståendes två decimeter framför “teven”. Förutom att solbrännan bättras på har det inte erbjudit någon bloggvänlig miljö.

Mitt upptagna liv har tyvärr även inneburit att jag lyckats med konststycket att isolera mig ännu mer från mina snälla vänner. Något som de flesta nog trodde var omöjligt. Till dig/er som fortfarande minns mig: Kram.

Se, vad jag fick uti min famn,
se, vad jag fick att skörda.
En liten flicka så fager och så grann,
Så nätt uti sina kläder.

Lilla Minou gjorde stora ögon när jag sjöng “Ett enskilt rum på Sabbatsberg” för att trösta henne efter hennes första bad.

Igår kl 18.07 fick vi en liten dotter och femåringen en lillasyster! En flicka på 3450 gram och 49 centimetrar. Efter 30 timmars förlossning är vi fortfarande rätt möra, men förstås oerhört lyckliga! Flickan äter, sover, skriker och bajsar bra. Femåringen kom och hälsade på sin lillasyster bara ett par timmar efter födseln. Han var väldigt exalterad.

Alla mår bra men vi är som sagt en smula matta. Tyvärr fick jag bara tillbringa första natten på bb eftersom min sängplats sedan behövdes av andra. Så nu är jag hemma för duschning, rakning och sovning och åker tillbaka imorgon bitti. I bästa fall får jag ta med mig tjejerna hem då.

När vi hämtade pojken på dagis i fredags skrek han glatt att Shrek skulle gå på teven på kvällen och han ville se det. Vi tyckte att det iochförsig var lite sent, men det var ju fredagkväll så vafan.

När filmen började visade det sig att det var den textade odubbade versionen. För att femåringen - som ännu inte lärt sig läsa(!) skulle få någon behållning av det hela  började jag simultantolka. Och som jag tolkade. Jag anpassade rösterna efter de amerikanska förlagorna, pratade dialekt och sjöng med i sångerna! Sara valde att vända sig i soffan och somna. Efter en stund insåg jag att jag inte alls hängde med i handlingen utan bara läste vad som stod på textremsorna. När en fjärdedel av filmen återstod var jag rätt hes och hade ont i tungan. Pojken skruvade på sig. När filmen äntligen var slut kom hallåan in och berättade att den dubbade versionen skulle sändas på söndagen. Pojken och sarisen skrattade hysteriskt. Jag stönade och gnällde över att jag tolkat hela filmen i onödan.

-Det gör inget, sa pojkjäveln, jag förstod inget i allafall.

Andra bloggar om: Shrek

Grabben ville ha en fantomenkostym. Efter idogt sökande på nätet insåg jagg att en sådan inte fanns att köpa utan skulle han ha en sån så är jag tvungen att sy en. Jag sökte återigen på nätet, denna gång efter mönster. Dock är det en helt ny grej att googla efter fantomendräktsmönster så jag hittade inget. Inte heller kunde de hjälpa mig på redaktionen för Fantomen. De hänvisade till ett forum, som visade sig vara slutet för den som inte var hardcorefan. Av en vän fick jag till slut nys om
en bok som innehöll diverse mönster på utklädningskläder. På framsidan syns en ståtlig liten fantom.
Boken fanns på Alviks bibliotek, men väl där visade det sig att mönsterarket saknades. På biblioteket i Solna fanns dock både bok och mönster, så efter att ha ansökt om och beviljats lånekort kunde sarisen och jag lyckligt vandra därifrån. Jag har rekat lite bland tyger, och barnet väljer just nu mellan olika blå färger.

Först när jag skulle rita av mönstret insåg jag att jag inte sytt nämnvärt sedan slöjden i högstadiet. Dock inte så mycket eftersom min lärare då inte ansåg att jag kunde/behövde lära mig sy eftersom jag var kille. Istället fick jag virka små AIK-gubbar, något som av någon anledning ansågs mer manligt än att sy kläder och annat användbart.

Fredagskvällen tillbringade jag på knä.

Andra bloggar om: Fantomen, utklädningskläder, sy, sömnad, mönster

Idag hade barnet och jag en playdate med en dagiskompis och dennes farsa.

Allt verkade frid och fröjd tills kompisen och farsan kom. Det visade sig nämligen att båda farsorna hade likadana gröna militärshorts och identiska New York Yankeeströjor. När vi klev in på badstranden vände sig alla om och stirrade på oss.

Dessutom insåg jag att mina badbyxor som var nya för sju åtta år sedan verkar ha krympt lite. Vilket inte är så bra eftersom modellen är rätt nätt redan från början. Det var lite svårt att hålla reda på allt och samtidigt verka respektabel.

Till råga på allt brände jag mig på överkroppen, men solen lämnade några fina vita streck här och var.

Yankeeströja, militärshorts, för thigta badbyxor, valkar. Om jag inte redan pensionssparade så vore det dags att börja nu.

Om tio år tjackar jag en HD.

Andra bloggar om: ålderdom

vad gör man när det är sommarlov och ens femochhalvtåring prompt vill bygga någonting, och man inte har några plankor, idéer eller talanger? Kan man köpa några bräder och en såg och bygga ihop nåt? Var köper man det och vad kostar det? Finns det ritningar för sånt? Kan man knalla iväg till brädgården vid trekanten och fråga eller kommer dom bara skratta och säga nåt om att de bara säljer till företag?

Efter fem dagars intensiva och våta studier har lillkillen nu förärats Baddaren. Vi firade den succén genom att äta kadaver på McDonald´s och därefter åkte vi med jämngamle kusinen till farmor och hennes karl och dennes pool. Karlen och kusinen hade lite svårt att förstå storheten i att bubbla i vattenytan. Resten av familjen tycker att pojken är oerhört begåvad.

Andra bloggar om: baddaren, simskola

Äventyret på Gröna Lund inleddes med fyrtio minuters kö till Vilda musen. Femåringen hade hört talas om Vilda musen av dagiskompisar som åkt den. Han var full av förväntan. Man ser mycket lite av musen när man står i kö och det var först när jag och grabben satt i den som jag insåg att det var en ganska riktig berg- och dalbana. Den första halvminuten var pojken vettskrämd och andades stötvis medan han krampaktigt höll i min arm. Sedan lugnade han sig något och när vi klev av var han rätt nöjd. Men han ville inte åka den igen.

Därefter avverkade han kärlekstunneln med sarisen och nyckelpigan med mamman, blå tåget och clowntrumman med mig. Cirkuskarusellen åkte vi tillsammans alla fyra. Vi hann även se en föreställning om Karibiens pirater, innan vi brände igenom lustiga huset ett antal gånger i olika konstellationer.

När dagen avslutades var de tre föräldrar utmattade och barnet, som absolut ville åka lustiga huset en gång till, mycket mycket argt.

Medan jag satt och schemalade för fulla muggar igår kom chefen fram och klappade mig på axeln och sa “Jonas, ha en otrevlig helg!”. Jag hörde hur han bet sig i tungan när han kom på att vi inte har den typen av relation med varandra, men jag låtsades inte märka den nyansen utan svarade bara att eftersom jag skull hämta sjukt barn och dessutom göra två prov så jag skulle nog minsann ha en otrevlig helg.

Chefen lommade därifrån och jag schemalade de sista medarbetarna och for iväg till det sjuka barnet. Nog var han sjuk, men på ganska gott humör. Vi köpte ett magiskt ägg på vägen hem.

Kvällen var hyfsat lugn, sjuklingen låg mest i soffan tills vi nattade honom. Sent somnade han och tidigt vaknade han. Mittemellan vaknade han också och hade feber.

Sömndrucken som tusan och med pastasallad som sarisen gjort begav jag mig iväg till Brännkyrka gymnasium. Tillsammans med några hundra andra sömndruckna gjorde jag högskoleprovet. Trots dåligt självförtroende höll jag ut hela dagen. När jag kom hem bjöd sarisen och den febrigt leende ungen på hembakt. Med kall mjölk och kanelbullar försökte jag dämpa känslan av att provet gick åt helvete. När jag senare rättade provet visade det sig till min förvåning att jag fick 103 av 122 möjliga. Inte fan vet jag hur det gick till och förmodligen har jag räknat fel. När jag dubbelkollade mot facit visade det sig att jag sett snett. Istället för 103 rätta hade jag 105. Eftersom resultatets värde på något matematiskt sätt beräknas i förhållande till alla andras resultat kan man ju ge sig fan på att alla andra har 106 poäng. Men det får jag inte veta förrän om en månad.

När jag sedan kollade mejlen visade det sig att jag kunde skjuta upp nästa prov, matteprovet till påskafton. Så det blir nog ingen otrevlig helg i alla fall.

För att vara ett infertilt par så är vi förvånansvärt gravida. Kisstickorna visade streck. Hustrun sover hela kvällarna. lllamående. Magen växer. På ultraljudet var det en liten rackare som vinkade. I slutet av augusti blir vi fler.

Tillägg:

Det redan befintliga barnet är inte underrättat. Om någon som läser det här även har kontakt med bef. barn, så uppskattar vi att ämnet inte berörs med nämnda barn.

Andra bloggar om: vänta barn, gravid

När jag nattade barnet ikväll kom jag helt osökt - och för första gången på mycket mycket länge - att tänka på Kluringen, Aftonbladets lilla troll. Det verkar inte finnas så mycket om hen på nätet, men om någon kunde länka till en bild så skulle jag bli ganska glad.

Andra bloggar om: Kluringen

Trots den knappa sömnen under natten for vi iväg till sarisens föräldrar på julaftons förmiddag.

Vid julbordet fanns såväl vegetariska som ovegetariska korvar och k*ttbullar och lådor av alla de slag. Ost fanns och senap fanns i tre olika sorter och drycker i massor. Skinkan hamnade bredvid mig varpå jag kände mig nödgad att provsmaka. Det var den godaste julskinka jag ätit på tio år.

Trinda och nöjda såg vi på Kalle medan modern i huset - helt enligt god svensk tradition - pysslade om köket. När Kalle och hans vänner önskat oss alla en god jul gick husets fader iväg för att köpa tidningen. Tråkigt för honom, för just då kom …

… tomten med flera stora kassar från Willy:s och Inwarehouse och andra tomteverkstäder.

Klappar delades ut och jag fick bland annat ett par tofflor av tomtemor …

… helt i enlighet med seriesidan i morgonens DN.

Barnet fick tröjor och böcker och pennor och brandstationslego …

… och ett playmobilpiratskepp …

… och allra sist öppnade han med stor förtjusning det största paketet som visade sig innehålla en stor bilbana med riktig antigravitation.

Sarisens bror N, barnet och jag satte oss genast att montera ihop banan.

Det var svårare än vad man kunde tro, trots att det var många bilder i manualen.

Efter en dryg timme skickades barnet iväg att spela julklappsdinosauriespelet med kvinnorna och gamle svärfar …

… medan familjens unga män fortsatte byggandet. Efter närmare tre timmars byggande och en lutfisk- och grötpaus kallades svärfar upp för att lösa ett avgörande problem.

Problemet löstes - någon av oss hade kopplat ihop två honor med varandra - och några minuter senare fick barnet som utlova premiärköra. (Vad han inte visste - och aldrig kommer få veta - var att sarisens bror och jag körde ett allra första race.)

Med tindrande ögon och märkliga spasmer i kroppen körde han först försiktigt och sedan gasen i botten.

I första kurvan flög båda bilarna all världens väg och efter 10 minuters åkande var båda bilarna i akut behov av reservdelar.

Sen var det dags att barnet, sarisen och mig att åka hem med mer konventionella fordon. Bilbanan står kvar tills vi hittat en strategi för att rymma den i barnets rum. På tunnelbanan hem var vi alla tre eniga om att julen varit välsignad.

Idag lyckades sarisen, jag och kompisen s lura med fyraåringen på en promenad från slussen till kungsgatan. Sen knallade jag och fyraåringen vidare till Hötorget och sergelbiografen. Där väntade tio avsnitt av Lilla Spöket Laban. Barnet plockade smågodis, men godiskassörskan kunde inte få mitt kort (som i vissa affärer är avmagnetiserat (men i andra funkar det utmärkt)) att funka, och på hennes maskin kunde man inte knappa in kortnumret. Så barnet blev utan godis. I filmsalongen låg popcornoset som en dimma och varje barn satt och snaskade och drack läsk. Fyraåringen sög glatt på en avslagen Loka naturell. När filmen var slut var han alldeles eld och lågor. Som kompensation fick han plocka nytt godis i en annan butik.

Sen lyckades jag lura honom i säng vid halv åtta och kvart i sov han som ett litet barn. Resten av kvällen ägnades åt att säkra upp filer på hårddisken och att lägga upp bilder som inte får försvinna igen på flickr.

Medan sarisen flängde runt på stan tog jag och barnet en promenad längs Gröndalskusten och upp på berget där mammutstenarna finns. Mammutstenarna är ett gäng stora klippblock som ligger och dräller högst upp på berget ovanför Essingeleden. En ganska stärkande promenad som avslutades med lunch nere i lyan tillsammans med den färdigflängda sarisen.

Sen var det dags att göra pepparkakshus. Barnets mamma har vid något tillfälle under hösten inhandlat ett stycke pepparkakshusform av muminhuskaraktär. Sarisen drog snart i väg för att fika med kompis så jag och borna ägnade en avsevärd tid av lördagseftermiddagen åt att kavla och stansa pepparkaksdeg, fixa kristyr och smälta socker. När allt äntligen var färdigt för ihopsättning av huset var vi rejält trötta och hungriga. Då visade det sig att degen inte var optimerad för husbygge. Väggarna sjönk ihop av sin egen tyngd. Med ett leende på läpparna lyckades jag förmedla känslan av nyvunnen kunskap till fyraåringen och han blev inte märkbart ledsen. Jag sa att vi fick försöka någon annan gång, med bättre deg. Han höll med men för säkerhetsskull påtalade han att han ville ha med sarisen då.

Andra bloggar om: pepparkakshus, misslyckande, könsnormativ

Jag och sarisen var på fest igår, barnet vaktades av bonusmormor och -morfar. Det var första gången dom gjorde det, åtminstonde utan att någon av oss varit på springhemavstånd. Festen var mycket trevlig varpå vi kom överens om att sarisen fick stanna medan jag åkte hem och löste av. Allt hade gått bra där hemma såklart och barnet sov som ett lamm.

På morgonen vaknade barnet tidigt och jag försökte förklara att det nu var normaltid och att han borde sova en timme till; spring forward, fall backwards. Det funkade inte, men han roade sig själv rätt bra. Efter frukost och allmän söndagslunk hemma bestämde vi oss för att åka till Naturhistoriska Riksmuseet. Barnet blev till sig och vi bredde mackor och kokade choklad som vi packade ned.

Jag har någon form av svaghet för Naturhistoriska. Som barn kunde jag åka dit varje helg, ofta med mormor och morfar i släptåg. Redan då var jag dock alltid en smula besviken på att det var ganska loppigt, såväl djuren som de interaktiva inslagen. Det lustiga är att skillnaden mellan 1983 och 2006 inte är så stor som man kunde önska, och varje gång jag kommer dit känner jag mig först lite pirrig, inte riktigt som när jag var fyra år - men nästan - och sedan kommer den välbekanta besvikelsen. Djuren är inte lika loppiga, och det finns fler knappar att trycka på. Men ofta nog begriper jag inte alls vad som är tänkt att hända när man trycker på knappen och när barnet frågar är det svårt att ge ett vettigt svar. Det känns som om dom glömt att koppla in sladden. När något ändå händer är det åtta gånger av tio någon liten lampa som tänds på en karta eller ett fågelkvitter på löjligt låg nivå. I en av utställningarna finns ett interaktivt människoskelett i metall som ser jäkligt häftigt ut. De interaktiva delarna begränsas dock till att man kan få skelettet att röra på ena handens fingertoppar och vrida lite lite på huvudet. Två av knapparna genererar ett pysljud men jag kunde inte se något som hände.
Nåväl, pojken verkade väldigt nöjd i alla fall och det är ju huvudsaken så jag försökte hålla mina synpunkter för mig själv.