muttrar och fördömer

Det är med viss förfäran som jag insåg att min första skola var mellangården. När jag googlade på det visade det sig att varje kommun med självaktning verkar ha en skoldel som kallas just så. Vad är det med folk?

Jag smet in till en optiker när jag fick lite tid över. Nu ska julklappskassan gå till nya gigosar eftersom min gamla hederliga örnsyn nu förbytts mot astigmatism och myopi. Så när jag hittat några bågar som jag gillar kommer jag kunna njuta av textade teveprogram igen. Jag är dock plågsamt medveten om att det tog mig tio år att lyckas hitta ett par “snygga” solglasögon, så jag har inga höga förväntningar.

De senaste månaderna har bloggandet (och all annan form av umgänge) ersatts av att jag några gånger i veckan uppdaterar Jonas is-raden på Facebook. Det känns lite tomt, och jag har någon slags ambition att sparka liv i det här gamla kräket så småningom. Min tystnad har sammanfallit och orsakats av komibnationen att femochetthalvtåringen, den lilla nyfödda och skolan - tyvärr i omvänd ordning - har tagit all tid som finns att ta.

Därtill kommer att min skrivbordsdator har stått trasig i ett år ungefär. Så den lilla tid jag spenderat framför en dator har gjorts ståendes två decimeter framför “teven”. Förutom att solbrännan bättras på har det inte erbjudit någon bloggvänlig miljö.

Mitt upptagna liv har tyvärr även inneburit att jag lyckats med konststycket att isolera mig ännu mer från mina snälla vänner. Något som de flesta nog trodde var omöjligt. Till dig/er som fortfarande minns mig: Kram.