muttrar och fördömer

Medan jag satt och schemalade för fulla muggar igår kom chefen fram och klappade mig på axeln och sa “Jonas, ha en otrevlig helg!”. Jag hörde hur han bet sig i tungan när han kom på att vi inte har den typen av relation med varandra, men jag låtsades inte märka den nyansen utan svarade bara att eftersom jag skull hämta sjukt barn och dessutom göra två prov så jag skulle nog minsann ha en otrevlig helg.

Chefen lommade därifrån och jag schemalade de sista medarbetarna och for iväg till det sjuka barnet. Nog var han sjuk, men på ganska gott humör. Vi köpte ett magiskt ägg på vägen hem.

Kvällen var hyfsat lugn, sjuklingen låg mest i soffan tills vi nattade honom. Sent somnade han och tidigt vaknade han. Mittemellan vaknade han också och hade feber.

Sömndrucken som tusan och med pastasallad som sarisen gjort begav jag mig iväg till Brännkyrka gymnasium. Tillsammans med några hundra andra sömndruckna gjorde jag högskoleprovet. Trots dåligt självförtroende höll jag ut hela dagen. När jag kom hem bjöd sarisen och den febrigt leende ungen på hembakt. Med kall mjölk och kanelbullar försökte jag dämpa känslan av att provet gick åt helvete. När jag senare rättade provet visade det sig till min förvåning att jag fick 103 av 122 möjliga. Inte fan vet jag hur det gick till och förmodligen har jag räknat fel. När jag dubbelkollade mot facit visade det sig att jag sett snett. Istället för 103 rätta hade jag 105. Eftersom resultatets värde på något matematiskt sätt beräknas i förhållande till alla andras resultat kan man ju ge sig fan på att alla andra har 106 poäng. Men det får jag inte veta förrän om en månad.

När jag sedan kollade mejlen visade det sig att jag kunde skjuta upp nästa prov, matteprovet till påskafton. Så det blir nog ingen otrevlig helg i alla fall.

Så visar det sig igen att man är född på fel sida järnvägen, ån, E4an, sjön, gärsgårn och centrum. Och inte är man en folkgrupp heller så folk får tydligen göra vad dom vill med en. Kom tillbaka Anna Kinberg, kom tillbaka!
För övrigt skulle jag vilja läsa en jobbansökan som inte andas gott självförtroende. Hur fan rekryterar dom människor i spenaten? Är det den som inte vågar skicka in ansökan som får jobbet? Jävla nepotister!

Häromveckan bestämde sig sarisen digitalkamera för att gå sönder helt apropå. Nu står vi inför valet att laga den för en herrans massa pengar eller att köpa en ny för lite fler pengar. Om vi ska köpa en ny; vilken ska vi köpa? Vad har ni och hur funkar den? Vad ska vi inte köpa?

Sarisen satt och surfade runt och lyckades hitta någon som har varit i Frankrike och delat limousine med min kusin Fanny. It’s a small world. Eller nåt.

Idag var första dagen som jag skulle jobba på nya kontoret. Allt var fint och snyggt och hela huset luktade som om man just tagit det ur förpackningen. Toaletterna var också fräscha. Det enda knäppa är att det är såna där rörelsedetekorer istället för strömbrytare till toalettlamporna. Säkert schysst om man är rädd för baciller. Problemet är om man tar lite längre tid på sig (alltså björnar som bine (lite bondskt) uttryckte det) så blir det plötsligt helt kolsvart. Känns en liten smula fånigt att sitta på muggen och vifta med armarna.

Idag är jag således en av världens yngsta trettioåringar.

Straffet för allt mitt skäll på min datorsupport kom ikväll. Jag har av någon outgrundligt korkad anledning angivit ett administratörslösenord på min dator och sedan glömt bort det. Nu behöver jag lösenordet för att kunna laga datorn. Varje gång jag startar upp reperationsprogrammet får jag tre försök, sedan måste jag starta om datorn. Det tar skitlång tid att starta om. Nu har jag försökt med mina 17 standardlösenord som jag svänger mig med, samt varianter på desamma. Det funkar inte. Supportkillen lät riktigt munter när han frågade mig varför jag överhuvudtaget angett administratörslösenordet från början och varför jag inte skrev ner det. Han läste säkert mina sura mejl i loggen medan jag väntade på plats noll.

Ringde datorsupporten. Jag har tidigare gnällt - både här och till supporten självt - över deras ohemult jobbiga talmeny. Nu har dom förenklat och kortat ned den. Uppenbarligen har de även kortat ned kötiden eftersom jag direkt fick meddelandet “Du har nu plats noll i kön”. Vad det betyder, begrep jag inte, eftersom det ändå tog närmare tio minuter att få tala med en människa.

Idag var det en herre som tog min hand och sade att det var en ära att få skaka hand med en av världens äldsta tjugonioåringar.

Idag har jag - för tredje gången på ett halvår - packat allt mitt arbete i flyttkartonger. Imorgon bärs hela kontoret iväg till Stadshagen där jag kommer ha glädjen att jobba i samma hus som sarisen! När det var dags för lunch var allt nedpackat, datorn urkopplad och iPodhögtalarna både urkopplade och nedpackade. Eftersom det innebar att jag inget hade att göra gick jag omkring och agerade trivselfarbror.

Dagen avslutades med att jag visade Catherine mitt senaste fynd: på insidan av locket på en av våra toaletter finns en gul fläck som helt matchar ringen. Får en att fundera vad som händer i toaletten när locket är stängt. Catherine verkade åtminstonde till viss del fascinerad.

Precis under mitt kontor ligger Hornstulls norra tunnelbaneuppgång. Rulltrappan där verkar ha blivit lite skev idag. Nu tränger ett ljud som låter som en blandning av rördropp och metallgnissel upp till mig. Kriip kriip krappkrapp. Kriip kriip krappkrapp. Kriip kriip krappkrapp. Innan lunch var det inga problem, jag märkte det knappt men nu håller jag på att bli galen.

Virvla tog mig. Tack för det.

REGLER: Varje spelare börjar med att skriva sex underliga/egendomliga saker om sig själv. Bloggare som blir “tagna” ska skriva sex saker om sig själv i sin blogg och samtidigt ange reglerna för spelet. Till slut väljer bloggaren sex nya bloggare och gör en lista av deras namn. Efter att det är gjort skriver han/hon en kommentar i deras bloggar för att låta dem veta att de har blivit “tagna” och att de ska läsa ens egen blogg för mer information.

1. Jag har - utan ersättning - jobbat med att bygga upp Svenska Shells intranät, trots att jag bara några år tidigare sprungit omkring med Shell hellmärken (eller i alla fall såna åsikter).
2. Det enda te jag kan dricka är Twinings (bara Twinings) Earl Grey (bara Earl Grey). Jag kan dricka litervis av det, och bryr mig inte om det stått i timmar. Frukostkoppen kan jag med fördel dricka ur efter jobbet.
3. Två av mina längre förhållanden och tre-fyra av mina kortare har gått åt skogen för att tjejerna under vår relation kommit på att de är (blivit?) lesbiska.
4. Om jag bestämt mig att jag vill köpa en viss grej, kanske en tröja eller en kamera eller en dammsugare eller en film men inser att den är för dyr, onödig, inte lika bra som jag trodde eller något annat logiskt skäl att inte köpa så kan jag aldrig låta bli att köpa den ändå. Även om jag vet att jag kommer ångra mig och få ångest så langar jag tvångsmässigt upp pengarna.
5. Jag är allergiker och kan bara använda Lambis pappersnäsdukar. Alla andra sorter ger skavsår på näsvingarna. En gång hade de förändrat kvaliteten så att pappret var en smula hårdare. Då ägnade jag en hel arbetsdag åt att ta reda på vilka som tillverkade näsdukarna (det stod inte på paketet då), skicka väg ett A4-långt mejl på svenska och engelska till det finska företaget och klagade. Jag passade också på att klaga på svårigheten att få kontakt med dem. Någon månad senare ändrade de tillbaka till den gamla fina varianten och hade skaffat sig ett konsumentkontaktsnummer. Jag hävdar bestämt att jag ska ha kredd för det, även om ingen förstår mitt engagemang.
6. Jag kan inte tycka att musik är dålig. På min dator (och tidigare i mina bokhyllor) finns tusentals låtar av tusentals artister i hundratalet genrer. Nästan alla är införskaffade helt slumpmässigt. Det snurrar oavbrutet och jag gillar allt.

Jag har glädjen att passa den här grannlaga uppgiften vidare till dom här stackarna (eftersom jag inte läst så mycket bloggar sista tiden föreligger viss risk att de redan gjort detta. Det skiter jag i.):
Sarisen

p.

Bine

Anna

Åsa

Catherine

Idag träffade vi en ny barnmorska, eftersom vi sågade den kommunala tanken om att det är bra att flänga till tre olika adresser för att träffa barnmorska, läkare och göra ultraljud. Den nya verkade superbra och hade en folder på anslagstavlan som uppmanade oss att bojkotta Zoega, Nescafe och After Eight eftersom det är Nestléprodukter. Lite åttiotal, och rätt sympatiskt. Hursomhelst lyckades hon med hjälp av sin bärbara fetus finder hitta den oföddes hjärta. Maffigt. Lätt tårögda och fullproppade med information om faran att supa under graviditeten gick vi till varsin arbetsplats.

De senaste veckorna har jag inte lyckats somna före tre på natten mer än nån enstaka gång. Nu börjar det sätta sig på såväl humör som arbetsinsats. Att arbetet i sig är typ värre än lungsot gör det inte lättare att sparka igång nån form av motivation.

Som en service för den minoritet som fortfarande använder Internet Explorer som sitt fönster mot omvärlden har jag skurit om bilden slamsklick så att den nu verkligen är mindre än den del av sidan som den befinner sig i. I alla andra webbläsare funkar det ändå, men man ska ju vurma om alla läsare så…

För övrigt är jag övertygad om att Sam Tyler i Life on Mars är Bengt Alsterlind 1973.

“I had an accident and
I woke up in 1973.”

“Hej, eller “Tjipp Tjipp”
som vi säger här i
Värmland och välkomna
till Hajk!”

Andra bloggar om: John Simm, Sam Tyler, Bengt Alsterlind, Hajk, Life on Mars

Både frun och jag blev ganska besvikna när vi slutet av “sista avsnittet” av Life on Mars så smått började inse att det inte kommer att lösa sig riktigt och att det kommer fler säsonger. Fan, kan man inte få se en schysst brittisk teveserie på teve utan att behöva hålla på att engagera sig. Nu måste vi antingen vänta till nästa säsong kommer på teve eller börja ladda ner igen. Jag har precis kommit loss från en massa teveseriebehov och tyckte att en liten serie om sex spännande (jaja, fem spännande och ett fasansfullt fånigt) avsnitt med ett tydligt och klart slut kunde vara trevligt.

Andra bloggar om: Life on mars