muttrar och fördömer

Idag lyckades sarisen, jag och kompisen s lura med fyraåringen på en promenad från slussen till kungsgatan. Sen knallade jag och fyraåringen vidare till Hötorget och sergelbiografen. Där väntade tio avsnitt av Lilla Spöket Laban. Barnet plockade smågodis, men godiskassörskan kunde inte få mitt kort (som i vissa affärer är avmagnetiserat (men i andra funkar det utmärkt)) att funka, och på hennes maskin kunde man inte knappa in kortnumret. Så barnet blev utan godis. I filmsalongen låg popcornoset som en dimma och varje barn satt och snaskade och drack läsk. Fyraåringen sög glatt på en avslagen Loka naturell. När filmen var slut var han alldeles eld och lågor. Som kompensation fick han plocka nytt godis i en annan butik.

Sen lyckades jag lura honom i säng vid halv åtta och kvart i sov han som ett litet barn. Resten av kvällen ägnades åt att säkra upp filer på hårddisken och att lägga upp bilder som inte får försvinna igen på flickr.

Efter hårddiskkrachen i september har jag försökt på olika sätt att rädda alla filer som ligger där, framförallt alla våra foton och all min mödosamt insamlade musik. Lacie som tillverkade disken säger att jag kommer få en ny om jag skickar in den, efterssom felet täcks av garantin. Men de bryr sig inte ett skit om innehållet. Jag har varit på vippen att skicka in den till ett sånt där företag som man läser om i kriminalpressen och som tar typ åttatusen för att fixa det, men jag drog mig för det.

Igår satte jag mig och blängde igenom massa forum för dylika problem och ganska snart fick jag tag på ett program, som faktiskt såg disken och, visade det sig nu, kunde kopiera över varenda liten fil! När jag glad och nöjd skulle skriva om det här insåg jag att bine hade tipsat om programmet redan i september. Jag vet att jag googlade lite efter bines tips, men jag tror att jag var för uppgiven för att inse möjligheterna. Tack ändå bine!
Nu är mitt enda problem hur jag ska klämma in 250 gigabyte på mina två överfulla diskar. Ett kärt problem!

Hur kommer det sig att glädjen av en lyckad patiensomgång inte motsvarar nedslagenheten av en misslyckad omgång? Och hur kommer det sig att resultaten ofta blir bättre när jag mår bra och är glad och bara vill vila ögonen mellan två arbetsuppgifter, medan det inte alls funkar när jag är lite nere?
Nästan alltid när jag fastnar i patienskoma sitter jag och klickar på korten och försöker få patiensen att gå ut. Ofta misslyckas jag tre fyra gånger och känner mig sämre och sämre och tänker på allt jag borde göra som jag inte har gjort och hur dumt det är att spela patiens på arbetstid. När patiensen nån gång går ut känner jag nästan exakt likadant, möjligen lite lite bättre. Men inte bättre än innan jag började.

Det är riktigt otrevligt att se Michael Richards spy rasistisk smörja över sin publik. Och jag vet inte om det blir bättre av se honom be om ursäkt hos Letterman. När jag såg ursäkten - jag såg den innan jag såg själva händelsen - funderade jag på huruvida det man säger när man är riktigt jävla förbannad är det man egentligen tycker. Jag tror ju inte det, åtminstonde inte för egen del. Jag säger mycket skit åt folk som jag blir arg på. Men det finns såklart gränser. Och hur arg jag än blir tror jag inte att jag skulle använda den typen av språkbruk. Vare sig det handlar om svarta, kvinnor eller judar. Det är för mycket. Är Michael Richards rasist eller var han bara riktigt jävla förbannad?
Jag reagerar nästan lika mycket över att publiken i båda filmerna sitter och skrattar åt nåt som absolut inte är roligt. Märkligt.

Andra bloggar om: Michael Richards

Uppdatering
Jag länkade till en redigerad variant av Richards ursäkt. I den längre versionen av intervjun, som jag nu länkar till får publiken en åthutning av Jerry Seinfeldt och Richards tar även upp att de skrattar varpå de tystnar. Lite bättre, men ändå märkligt beteende.

Jag tog ledigt från jobbet idag, dels för att vi verkligen behöver tvätta och det verkar helt omöjligt att få tvättid på kvällarna i det här området där alla jobbar nio till fem, dels för att det är skönt att vara ledig.

Häromdagen var jag och sarisen och såg Sounds of sand. Sara läste för mig ur filmfestivalens program:

Öknen slukar sakta jorden. Brunnen i en liten ökenby är torrlagd och den starka solen tär på invånarna. Rahne och hans familj beger sig österut, trots hot om krig, för att finna vatten och kunna överleva. De vandrar, under en stekande sol, fram genom öknen…”Sounds of Sand” är en kompromisslös berättelse om överlevnad mot alla odds med ett helt fantasiskt foto. Aldrig har öknen skildrats så vacker men samtidigt så bedräglig.

Jag satt på jobbet och hade som vanligt svårt att låta bli att jobba samtidigt så detenda jag hörde var …fantastiskt foto… öknen… vacker… bedräglig…

När vi satt där visade det sig att folk - framför allt barn - dog som flugor och det var outhärdligt realistiskt och tungt. Hela tiden funderade jag på den cyniker som hade mage att tala om det fantastiska fotot.

Det var i och för sig ett fantastiskt foto, och filmen var verkligen bra. Men jag skulle velat vara en smula mer förberedd.

När jag smet från jobbet i dag träffade jag en bekant på tunnelbanan. Hon visste om att jag och sarisen varit sjuka tidigare och frågade hur vi mådde nu. Medan jag förklarade att vi mådde bra råkade jag nämna att det med all sannolikhet var vinterkräksjukan vi hade. Genast blev vagnen stimmig som om en hel mellanstadieklass hade kommit in. Tanten snett mittemot höjde upp sin tidning som ett skydd mot mina eventuellt kvarvarande bakterier. Någon bytte säte.

Till slut var jag tvungen att förklara för bekantingen så att alla runtomkring hörde att det var en vecka sedan jag var sjuk. Då spreds ett visst lugn, men jag tycker nog att det var ovanligt många som klev av vid Zinken.

För övrigt noterade min besöksräknare att det kom in dubbelt så mycket folk till den här bloggen de dagar som jag var sjuk. Antingen så är det några som bryr sig om mig, eller så känner hela arbetsplatsen till den här bloggen och ville kolla varför jag gick hem för tidigt, och dessutom via bakvägen.

Om man googlar mammut så får man upp en annons från Tradera:

Ute efter Mammut?
Just nu från 1 kr. Handla idag!
www.tradera.com

Medan sarisen flängde runt på stan tog jag och barnet en promenad längs Gröndalskusten och upp på berget där mammutstenarna finns. Mammutstenarna är ett gäng stora klippblock som ligger och dräller högst upp på berget ovanför Essingeleden. En ganska stärkande promenad som avslutades med lunch nere i lyan tillsammans med den färdigflängda sarisen.

Sen var det dags att göra pepparkakshus. Barnets mamma har vid något tillfälle under hösten inhandlat ett stycke pepparkakshusform av muminhuskaraktär. Sarisen drog snart i väg för att fika med kompis så jag och borna ägnade en avsevärd tid av lördagseftermiddagen åt att kavla och stansa pepparkaksdeg, fixa kristyr och smälta socker. När allt äntligen var färdigt för ihopsättning av huset var vi rejält trötta och hungriga. Då visade det sig att degen inte var optimerad för husbygge. Väggarna sjönk ihop av sin egen tyngd. Med ett leende på läpparna lyckades jag förmedla känslan av nyvunnen kunskap till fyraåringen och han blev inte märkbart ledsen. Jag sa att vi fick försöka någon annan gång, med bättre deg. Han höll med men för säkerhetsskull påtalade han att han ville ha med sarisen då.

Andra bloggar om: pepparkakshus, misslyckande, könsnormativ

Jag vet att jag är lite fånig, men jag kunde ändå inte låta bli att le åt DNs ingress till dagens chatt med George Ivanov. Det är möjligt att dom har rätt, nu när filmer ofta skickas digitalt.

Andra bloggar om: Stockholm Filmfestival, filmfestivalen, George Ivanov

Jag tycker att Böglobbyn är lite rolig, men att den kanske inte riktigt drar till sig nytt blod till kampen för allas rätt att ha sin egen sexualitet. Kanske underskattar jag medelsvenskens förmåga att hantera ironi och att tänka annorlunda.

Sverker Åströms deltagande var jag både glatt överraskad och lätt kritisk till. Det är roligt att man lyckades förmå Sverker att göra denna helomvändning från stiff diplomatnestor till stiff bögnestor. Å andra sidan kändes det lite som att det kan vara dags att lämna karln ifred.

Hursomhelst har han enligt både Aftonbladet och DN bestämt sig för att hoppa av, och jag tror att jag tycker det är tråkigt.

Andra bloggar om: Sverker Åström, Böglobbyn

Efter närmare tolv timmars sömn (undantaget nån halvtimme när jag hängde över muggen och försökte kräkas bort illamåendet) har jag nu vaknat och är faktiskt skithungrig. Ändå sätter jag mig ner och kör en bloggrunda och råkar sen läsa om Anna Sjödins senaste genidrag, tillika sista spiken i hennes SSU-karriärskista får man förmoda.

Andra bloggar om: bloggrunda, Anna Sjödin, fortkörning

När jag var liten var magikerna eleganta i tjusiga kläder. Sen kom Conny Rey och trashade ner hela genren, och i någon form rakt nedstigande från Conny Rey kom den här killen.

Andra bloggar om: Magiker, Conny Rey

DNs artikel väckte punkaren i mig mitt i illamåendet! Så till den milda grad att jag begav mig till Astas hemsida och laddade ned låten. Lagom hårt så det förslår.
Jag drömde i natt om människor som dog
Ett bländande ljus som släckte våran jord
Människor som skrek, människor som brann
Staden luktade lik, staden stod i brand

Jag irrade runt på gator, jag irrade runt på torg
Det enda som jag såg, det var ju människors sorg
Deras skräck blandades med hat
Paniken var total, men var det sant som dom sa

RINGHALS BRINNER
RINGHALS BRINNER
RINGHALS BRINNER
STADEN STÅR I BRAND

Jag såg hur mödrar bar sina lemlästade barn
Jag såg i deras ögon, jag såg deras skräck
I detta ögonblick önskade jag att jag blivit väckt
Där gick dom på rad och det enda som dom sa - det var

RINGHALS BRINNER
STADEN STÅR I BRAND

Jag vaknade med ett ryck - ur min dröm
Jag svettades kalla kårar utmed min rygg
Jag såg ett blåvitt ljus som bländade min syn
Jag tittade ut på gatan, mardrömmen var sann

ALLA SKREK
RINGHALS BRINNER
MARDRÖMMEN VAR SANN

Andra bloggar om: Asta Kask, Ringhals, Punk

Eftersom sarisens nojja denna gång slog in, inleddes min morgon på ett - sympatimässigt betraktat - frånvarande men ändå avståndstdagande sätt. Jag försökte klappa lite tafatt på huvudet, men ganska snart insåg jag att jag måste rädda mig själv.

Jag väckte barnet och vi flydde hemmet. Väl på arbetsplatsen var hela förmiddagen upptagen i möte, typ. Jag kände mig inte så farligt illamående. När det var dags för lunch insåg jag att det inte finns något i hela världen att äta. Eftersom jag visste att Riminis grekiska sallad är skitsnål så tänkte jag att det är så nära ingenting man kan komma för sextionio kronor. Till det tog jag ett glas vatten. Efter att jag stoppat i mig två gurkskivor och ett halvt pizzabröd var jag rätt nöjd.

Väl tillbaka satt jag en stund vid skrivbordet med ångest och änglsan. Imorgon ska jag och ett gäng till hålla en rätt så stor presentation. Å ena sidan så är jag inte magsjuk ännu, bara rejält illamående. Å andra sidan så kan jag mycket väl bli magsjuk närsomhelst. Som just nu, eller imorgon när jag står på scen inför en fjärdedel av företaget. Dessutom är smittorisken högra om jag är magsjuk och tillsammans med sextio personer än om jag inte är magsjuk och sitter hemma. Dilemma. Till råga på allt har jag blivit sjuk inför liknande tillfällen tidigare, så jag börjar fundera på om det är sjukdomar som dras till mig eller jag som dras till sjukdomarna.

Andra bloggar om: magsjuka, illamående

Sarisen har lyckats få elva biljetter och två årskort till Stockholm Filmfestival. Kul, särskilt som vi faktiskt kommer kunna gå rätt mycket på bio just den veckan. Ännu roligare eftersom jag av en massa (oftast dåliga) anledningar inte tidigare gått på filmfestivalen.

Så vi surfade in på festivalens sida. Det första som störde mig är att det på förstasidan spelas upp en film med ljud, utan att jag bett om det. Alltid lite irriterande när man inte får bestämma själv över vad som ska spelas i högtalarna. När vi lyckats aktivera årskorten tänkte vi kolla programmet, läsa lite om filmerna och kanske kolla vem som gjort vad och om någon favoritskådis -regisör -manusförfattare är inblandad i något. Jag skriver dessutom gärna ut sånt och läser på bussen. Men nähä. Det enda programliknande jag lyckats hitta är någon form av översikt som är så dödligt tråkigt och fult att jag inte ens orkar kolla i det. Det visar sig att man antingen måste veta vad filmerna heter eller söka igenom alla kategorier (som naturligtvis är festivalens egna påhittade och som inte säger mig något. Säkert glasklart för den vane festivalaren). Och varje gång man går tillbaka för att göra en ny sökning sätter filmhelvetet på förstasidan igång igen.
Vill dom inte att det ska komma nya besökare? Det kommer ju ta hur lång tid som helst för oss att pyssla med det här.
Så vi får väl gå på Emma Gray Munthes tips. Vilket säkert blir helt okej!

Andra bloggar om: Stockholm Filmfestival

… och jag är både och.

Ungefär samtidigt som jag postade det jag skrev om min melankoli så började jag må bättre. Jag vet inte om det beror på att jag postade det eller för att jag och sarisen pratade lite eller om det var så att alkoholen efter en jävla massa timmars supande genererade en massa dagars fylleångest.

Hursomhelst är livet inte så jävla farligt.

Andra bloggar om: fylleångest

Jag har ingen örnkoll på Kjell Bergqvist, men om jag inte missminner mig så var det han som fällde den tvivelaktiga kommentaren “du är ju bara en importerad kinesisk svallerkärring” till Tom Hjelte för en massa år sen. Vilket ju var både dumt och oförskämt, även om Tom Hjelte senare visade sig vara en ganska rejält otrevlig typ. Nu har visst Bergqvist lyckats bedömma någon tevekvinnas bröst i hennes program på tv4. När han fick kritik för det passade han på att skriva ett öppet brev där han beskyller tv4 för hyckleri, dubbelmoral och usel människosyn. Det har kanalen säkert, jag vågar inte uttala mig om det, men Bergqvist brev är en riktigt pinsam historia - helt i klass med Mikael Persbrandt taffliga debattartikel för något år sedan om Otto överstegris.

Jag reagerade inte nämnvärt över Bergqvists brev, jag har länge antagit att karln är lite tossig. Men när sedan Lars Winnerbäck blandar sig in i leken genom att stödja Kjell Bergqvist på DN Debatt blev jag rätt trött. Varför ska kändisar av den här typen prompt göra sin röst hörd inom genrer som de så uppenbart inte behärskar? Både Bergqvist och Persbrandt har ju ett ganska gott rykte som skådespelare och många - i alla fall många av de som inte gillar Ulf Lundell - påstår att Lars Winnerbäck är en duktig artist. Kan de inte hålla sig till detta då?

Kjell Berqvist avslutar sitt brev till tv4 genom att rikta sig till personen vars bröst han nyss bedömt i teve:

PS: Carolina!
Jag har 35 års erfarenhet av media och den här ankdammen vi båda lever i. Jag har tre döttrar, varav två i tonåren. Jag har en fru som arbetar på Kvinnoforum som kämpar för kvinnors likaberättigande och lika värde över hela världen.
Behöver du fråga om något eller kanske bara en kram, hör av dig. Hoppas verkligen du får ett bra liv! Hälsningar: Kjelle B.

Andra bloggar om: Kjell Bergqvist, Tom Hjelte, tv4, Mikael Persbrandt, Lars Winnerbäck. Ulf Lundell

Jag och sarisen kollade på Kobra i vilket en intervju med Isabelle Huppert ingick. Plötsligt fick jag en jäkla inspiration till att sätta mig att skriva något litet, något som kanske kanske kunde bli bra och något som inte var en blogg. När programmet tog slut satte jag mig framför datorn för att tömma ut texten ur fingrarna. Då zappar sarisen över till kanal 5 som visar någon freak showdokumentär om tjocktjocka människors sexliv. Inget ont i det, men inspirationen blåste bort. Nu känner jag mig bara tom på idéer.

Andra bloggar om: Kobra, Isabelle Huppert, inspiration, kanal 5, freak showdokumentär

Sedan vi kom till festen i lördags har jag känt mig rätt melankolisk. Utöver sarisen hade jag ingen på festen som jag känner. Det kan ibland vara okej men just den här kvällen kände jag mig rätt vilsen, och reagerade mot det genom att hälla i mig alldeles för mycket vin. Alkoholhalten i kombination med att jag hade svårt att hitta min plats, mitt hörn, min soffa gjorde att jag försökte blanda mig i en massa konversationer med en massa folk som uppenbarligen hade någon form av bekantskap. Min känsla för stil och finess var helt bortblåst och ju fånigare jag kände mig desto större fötter verkade jag få och det hela eskalerade under lång tid. Till slut var klockan sju på morgonen och det kändes som jag sagt fåniga, dumma, elaka eller alltför personliga saker till alltför många festdeltagare. Söndagen började för mig vid två på eftermiddagen och bestod enbart i självömkande, men hyggligt lågintensiv, ångest. Det blev inte bättre av att se den mellankoliska About Schmidt med Jack Nicholson. Bakfylleångest är jag bekant med och vet att den brukar klinga av efter ett tag, men när söndagen var slut och arbetsmåndagen tog vid låg melankolin kvar. När arbetsdagen nu är slut känner jag likadant.

Jag vet inte om det är mitt eget beteende eller andra faktorer (jobbet?) som gör att jag känner mig håglös och omotiverad, men jag är lite livrädd att det ska sprida sig och bli värre. Under sena tonåren och en bit in i tjugoårsåldern närde jag en ganska otrevlig depression och i mitt minne av hur jag kände mig den tiden var det ungefär så här jag mådde (när jag hade bra dagar). Jag vet att jag under hösten stundom känt mig jäkligt låg utan att ha något egentligt skäl. Och det är just avsaknaden av tydliga orsaker som skrämmer mig. Å andra sidan räcker det med att titta på det jag skrev i min blogg för ett år sedan för att börja fundera på om det bara är så enkelt att jag ärvt min mammas årliga höstdeppighet.

idag rundade jag min chef och hade ett samtal med hans chef, företagets vd, om att jag inte riktigt trivs med jobbet; kollegorna, arbetsuppgifterna, strukturen och min egen roll. Jag hoppas att jag sådde ett frö hos henne som kan sluta med att jag får pyssla med något mer utvecklande (gärna något som verkligen har med utveckling (av arbetsprocesser) att göra). Det känns faktiskt lite bra.

Senare, när jag berömde en kollega påminde kollegan mig om att jag ska säga lika snälla saker till min fru. Det gör jag redan, sa jag. Vilket är sant, men när hon kommer hem ska jag göra det igen! För det är faktiskt så att min saris är en riktig guldmänniska, och när jag går omkring och känner mig vissen glömmer jag lätt det. Och det är synd. Warren Schmidt sa i en av filmens många klichéer att man måste värdesätta det man har, när man har det. Jag fnyser åt sånt på film eller när folk (fucking döda poeters sällskapmänniskor) säger det åt mig men vafan ibland är det bra med den typen av filosofier på förortstonårsnivå.

Andra bloggar om: melankoli, ångest, bakfull, depression, About Schmidt, höstdepression

Jag…

(x) har snott den här listan från Virvla
(x) har rökt en cigarett
(x) har rökt en cigarr
(x) har varit full
(x) har hånglat med någon av samma kön
(x) vill bli älskad av någon
(x) är kär
(x) har blivit dumpad
(x) har dumpat någon
( ) har fått sparken
(x) har varit i knytnävsslagsmål
( ) har rymt hemifrån
(x) har haft känslor för någon som inte känt samma sak
(x) har blivit arresterad
(x) har hånglat med en främling
( ) har gått på en blinddejt
(x) har ljugit för en kompis
( ) har varit kär i en lärare
(x) har skolkat
(x) har legat med en medarbetare
(x) har sett någon dö
( ) har varit kär i en av mina internetkompisar
(x) är jätteblyg
(x) har varit i Frankrike
( ) har varit i Taizé
(x) har spytt i en bar
(x) har ätit sushi
( ) har åkt snowboard
(x) har crowdsurfat under en konsert
( ) har varit i ett våldsamt förhållande
(x) har tagit smärtstillande
(x) älskar eller saknar någon just nu
(x) har legat på rygg och sett molnen flyga förbi
(x) har gjort en snöängel
(x) har byggt ett sandslott
(x) har hoppat i en vattenpöl
(x) har lekt uppklädd
(x) har hoppat i en lövhög
(x) har åkt pulka
(x) har fuskat när jag spelat spel
(x) har varit ensam
(x) har somnat i skolan/på jobbet
( ) har använt ett falskt id
(x) har tittat på en solnedgång
(x) är pratglad
(x) har rört en orm
(x) har sovit under stjärnorna
(x) har blivit kittlad
(x) har blivit missförstådd
(x) har vunnit en tävling
( ) har blivit avstängd från skolan
(x) har varit i en bilolycka
(x) har haft kramp
(x) har känt mig som en utstött
(x) har ätit ett helt glasspaket på 1timme
(x) har hatat mitt utseende
(x) har varit vittne till ett brott
(x) har ifrågasatt mitt hjärta
( ) är tokig i anime
(x) har gått barfota i lera och pressat leran mellan tårna
(x) har varit vilse
(x) har varit i Stockholm
(x) har simmat i havet
(x) har känt som om jag håller på att dö
(x) har gråtit mig själv till sömns
(x) har lekt polis och rånare
(x) har sjungit karaoke
(x) har betalat för mat med bara mynt
(x) har busringt
(x) har fångat en snöflinga på tungan
(x) har dansat i regn
( ) har skrivit ett brev till tomten
(x) har tittat på solnedgången tillsammans med någon jag bryr mig om
(x) har blåst bubblor
( ) har gjort upp eld på en strand
( ) har åkt rullskridskor
(x) har fått en önskan inslagen
( ) har burit pärlor
( ) har hoppat från en bro
(x) har ätit hund/kattmat
(x) har sagt till en främling att jag älskar honom/henne
(x) har kysst en spegel
(x) har sjungit i duschen
( ) kan teckenspråk
( ) har drömt att jag gift mig med någon
( ) har fastnat med tungan i frysen
(x) gillar tevespel
( ) har varit en cheerleader
(x) har suttit på ett tak
(x) har skrikit så att jag inte fått luft
(x) har stannat uppe hela natten
(x) har plockat och ätit ett äpple direkt från trädet
(x) har klättrat i träd
( ) har haft en träkoja
(x) har burit fula/annorlunda kläder i skolan
(x) har blivit puttad i en sjö med kläderna på
(x) har blivit tillsagd av en främling att jag är het
(x) har brutit något av de 206 ben som finns i kroppen
(x) har fiskat
( ) har fångat en fjäril
(x) har skrattat så mycket att jag grät
(x) har gråtit så mycket att jag inte visste vart jag skulle ta vägen
(x) har fuskat på ett prov
(x) har glömt någons namn
(x) har sovit naken
(x) har drejat en kruka
( ) har träffat en utomjording
(x) har ätit glass
(x) andas
(x) har lärt mig 4 språk