muttrar och fördömer

Efter att ha sett några avsnitt av L Word börjar jag inse att Mian kanske inte var alltigenom snäll när hon liknade mig vid Lisa, the lesbian identified man. Fan, tjejen är ju skitjobbig.

Andra bloggar om: Mian Lodalen, L Word

Jag och sarisen var på fest igår, barnet vaktades av bonusmormor och -morfar. Det var första gången dom gjorde det, åtminstonde utan att någon av oss varit på springhemavstånd. Festen var mycket trevlig varpå vi kom överens om att sarisen fick stanna medan jag åkte hem och löste av. Allt hade gått bra där hemma såklart och barnet sov som ett lamm.

På morgonen vaknade barnet tidigt och jag försökte förklara att det nu var normaltid och att han borde sova en timme till; spring forward, fall backwards. Det funkade inte, men han roade sig själv rätt bra. Efter frukost och allmän söndagslunk hemma bestämde vi oss för att åka till Naturhistoriska Riksmuseet. Barnet blev till sig och vi bredde mackor och kokade choklad som vi packade ned.

Jag har någon form av svaghet för Naturhistoriska. Som barn kunde jag åka dit varje helg, ofta med mormor och morfar i släptåg. Redan då var jag dock alltid en smula besviken på att det var ganska loppigt, såväl djuren som de interaktiva inslagen. Det lustiga är att skillnaden mellan 1983 och 2006 inte är så stor som man kunde önska, och varje gång jag kommer dit känner jag mig först lite pirrig, inte riktigt som när jag var fyra år - men nästan - och sedan kommer den välbekanta besvikelsen. Djuren är inte lika loppiga, och det finns fler knappar att trycka på. Men ofta nog begriper jag inte alls vad som är tänkt att hända när man trycker på knappen och när barnet frågar är det svårt att ge ett vettigt svar. Det känns som om dom glömt att koppla in sladden. När något ändå händer är det åtta gånger av tio någon liten lampa som tänds på en karta eller ett fågelkvitter på löjligt låg nivå. I en av utställningarna finns ett interaktivt människoskelett i metall som ser jäkligt häftigt ut. De interaktiva delarna begränsas dock till att man kan få skelettet att röra på ena handens fingertoppar och vrida lite lite på huvudet. Två av knapparna genererar ett pysljud men jag kunde inte se något som hände.
Nåväl, pojken verkade väldigt nöjd i alla fall och det är ju huvudsaken så jag försökte hålla mina synpunkter för mig själv.

Utan att jag tänkte på det fyllde den här bloggen ett år i tisdags.

I dag var det premiär för de tre första timmarna i en tjugoen timmar lång obligatorisk utbildning i hur det är att bli förälder åt andra människors barn. Det var inte med glädje som jag såg fram mot timmarna tillsammans med helt främmande människor i en lägenhet som i vanliga fall används för familjeutredningar.

Jag och sarisen kom tidigt och hann hälsa på alla människor som trillade in. De flesta var lagom lagom och några verkade lagom intressanta. Plötsligt såg jag ett par som jag direkt fokade på. Jag är ofta rätt snabb på att bedöma människor och det blir inte alltid rätt. Dom här människorna visste jag dock snabbt att jag (och sarisen) hade en hel del beröringspunkter med. Vi råkade hamna bredvid varandra under utbildningen och när den ena öppnade munnen och med typ fyra ord presenterade sin partner visste jag att vi skulle bli vänner.

Utbildningen var i sina bästa stunder medioker, men mellan oss fyra som satt på rad fanns det någon form av spänning som gjorde de tre timmarna ruggigt intressanta. När vi delades upp i könsseparerade grupper och skulle prata rädslor och känslor hamnade jag och killen bredvid varandra och sarisen bredvid tjejen. Det visade sig att jag och killen hade i stort sätt samma känslor och nära nog samma (brist på) rädslor för ämnet.

Nästa övning gick ut på att diskutera värderingar. Vi fyra hade hela tiden en spänning som jag tror att resten av gruppen kände av och säkert var det några som irriterade sig på den. Fyra par ögon mötte och bekräftade varandra hela tiden. När vi skulle redogöra för vad vi tyckte visade det sig att vi i princip tyckte likadant i samtliga frågor. Resten av utbildningen satt vi och fnittrade åt samma saker och försökte undvika att snegla på varandra.

När vi sen skulle gå gick paret ut lite innan men väntade in oss. När vi kom ikapp var den enda tveksamhet som hängde i luften huruvida vi skulle ta en öl eller en fika. Vi valde fika. Under fikat radades likhet efter likhet upp. Till slut satt vi bara och fnittrade åt hur sjukt det är att träffa någon som man delar nära nog exakt samma erfarenheter med. Och framför allt att vi var fyra om det. Det var inte “jag förstår hur det känns” utan “jag vet hur det känns”. Efter två timmars fika hade vi alla delat med oss av sånt som det kan ta år att våga tala om med andra.

Det är skitsvårt att skriva ner det som hände och hur det kändes utan att det ska låta jonigt, men på något sätt kunde jag genom att titta och lyssna på henne känna varför jag älskar sarisen och genom att titta och lyssna på honom förstod jag hur det är att titta och lyssna på mig. Det var till och med så att han liknade mig rent fysiskt.

Helgen hade jag tänkt vika åt hushållsbestyr som att städa och mysa. I vägen låg bara ett födelsedagskalas vid fyrasnåret på lördagseftermiddagen. Barnets mor fyllde år och varken jag eller sarisen  tänkte stanna länge.

När klockan var åtta skjutsades vi hem av två av festdeltagarna för att hämt en papplåda vin och en papplåda Jelzin Vodka. Kvällen blev något senare än vad vi planerat och efter midnatt fann vi oss stående på en balkong i Liljeholmen. Det bjöds på rakija och jag kräktes.
Söndagen spenderades först i sängen och sen i soffan. L Word visades på teven. Städat blev det inte men mysigt var det faktiskt. Och så mindes jag att självaste Mian Lodalen en gång påstod att jag var Lisa, the lesbian identified man.

Torsdagen och fredagen har jag tillbringat ute i Saltsjöbaden på någon form av ledarskapsutbildning. Faktiskt både bra och roligt. Det mest anmärkningsvärda som inträffade var att jag under ett grupparbete spenderade en dryg halvtimme med att i affekt förtala och förbanna en av mina kollegor för något h*n var absolut oskyldig till. Så kan det gå. Nu ska jag sova.

Efter att ha sett rapporteringen av den nya budgeten känner jag mig så full av frågor.

Vad är det för skillnad på Moderaterna och Nya moderaterna?
Var tog dom där pluttipluttpartierna i Alliansen vägen?

Eftersom inget i budgeten egentligen är några nyheter; hur tänkte alla ni som gick över till moderaterna och pluttipluttpartierna? Lyssnade ni på vad som sades eller röstade ni på den som fick mest glada rubriker i DN? Eller på de snyggaste? Var det av solidaritetsskäl till de stackarna som tjänar över fyrahundratusen kronor om året? Jag är ärligt intresserad.
Riktigt roligt blev det inte förrän den där Anders Borg hävde ur sig att “jag rekomenderar folk att gå med i facket”. Ja, tacka fan för det.

Tillsvidare kan jag bara citera p: “Personal note: vänta fyra år med att bli arbetslös”.

Andra bloggar om: Moderaterna, Nya Moderaterna, Anders Borg, facket, arbetslös, Alliansen

I Aftonbladet läser jag att USAs försvarsminister Donald Rumsfeld gillar satelitbilden på Nordkorea som visar att i princip hela landet är mörklagt; “förutom bilderna på min fru och mina barn är detta min favoritbild”. Hur man kan raljera på det viset när miljoner människor uppenbarligen lider övergår mitt förstånd.

Andra bloggar om: Donald Rumsfeld, Nordkorea

Jag kikade på min referralslista och insåg att jag länkas till från Flashbacks porrforum. Och fick samtidigt veta att anledningen till att en massa porrsugna typer kommer hit. Det här är visst den enda webbsidan som skriver om Haga Video.

Andra bloggar om: Haga Video, Flashback, porr

En kille på mitt jobb satt och läste Aftonbladet. Han såg helt plötsligt väldigt mycket större ut än han brukar. Sen såg jag att det var Punkt SE han bläddrade i.

Andra bloggar om: Punkt SE, Aftonbladet

Det är inte utan att jag tycker lite synd om Markus Sjökvist. Det kan inte vara helt kul att få ett nytt häftigt jobb som pressekreterare åt en minister och sen finna sig stå och förklara varför chefen har eller inte har misskött sina företag och hur chefen och chefens man gjort upp om kostnaderna för ungarna.

Andra bloggar om: Markus Sjökvist, Maria Borelius

Jag har vissa problem med att acceptera att de där ministrarna sätter sig över lagarna. Men någonstans tycker jag ändå att det måste vara okej att ha gjort dumheter tidigt i livet. Många människor är mer radikala och mindre långsiktigt förståndiga när man är ung. De flesta klarar väl av den perioden under tonåren men det är klart att några mognar långsammare. Och det är okej.

För mig är det mycket svårare att acceptera att våra ministrar är så in i vassen korkade. Kan man ha en kulturminister som instinktivt ljuger när man frågar om varför hon inte betalat teve-licensen? Kan man ha en utrikesminister som till media påstår att det är okej att använda sig av svart arbetskraft?

Vad gäller den svarta arbetskraften är jag ännu mer förvånad. Såvitt jag har förstått saken rätt så var Fredrik Reinfeldt informerad om att två av hans ministrar anlitat svart arbetskraft. Enligt mitt resonemang ovan så kan hans val av ministrar ändå ha varit bra.

Det som förvånar mig är att såväl statsministern som kulturministern och handelsministern var beredda på att svara på frågor om detta. Trots att handelsministern är beredd på frågorna är hon så oerhört korkad att hon ljuger om anledningen när hon påstår att hon inte hade råd att betala avtalsenliga löner, arbetsgivaravgifter och skatt. Trots att handelsministern är beredd så påstår hon något så outsägligt märkligt som att hon hade ensamt ekonomiskt ansvar för de gemensamma barnen. Trots att kulturministern var beredd på frågorna så säger hon att hon struntade i att betala betala avtalsenliga löner, arbetsgivaravgifter och skatt därför att hon inte trodde att hon en dag skulle bli minister.

Och framför allt; trots att statsministern är beredd på frågorna så ursäktar han sina ministrar med att ingen av dem hade räknat med att de skulle bli ministrar en vacker höstdag.

Jag blir verkligen förvånad över att dessa personer - ministrar i Sverige - är så pantade när de försöker försvara, förklara, förminska saken. Efter alla dessa år av politiska skandaler, som ofta har rört sig om saker som ändå är värre än de här fallen, borde väl politker vara något mer klipska? Särskilt om man har tid på sig att lägga upp en strategi.
Jag vill inte låta populistisk men kan man låta ett land styras av ett gäng riktigt korkade ministrar?

Kan man vara för dum för att vara minister?

Andra bloggar om: Maria Borelius, Cecilia Stegö Chilò, Carl Bildt, Fredrik Reinfeldt

Jag vet inte vems fel det är, det kan mycket väl vara Aftonbladets journalist, men intervjun med statsvetaren Stig-Björn Ljunggren om Anna Sjödins framtid är jättekonstig. I princip allt han säger är … rätt märkligt. Han lyckas blanda ihop ”henne” och ”hon” vid ett par tillfälle. Han tror att Anna Sjödin kan klara sig ur det här med jobbet i behåll och illustrerar med en jämförelse med någon nisse som söp till på 1930-talet och ändå klarade sig. Som om allt annat varit statiskt i samhället sedan dess. Däremot dömer han ut Sjödins framtid som politiker, dock inte för det hon gjort utan för att Socialdemokraterna är ”det vinnande laget”.

Jag tog en surfpaus från min kväll av småplock i lägenheten. När jag såg Dagens Nyheters rapport om dagens flygkrash i New York slog jag på teven för att se vad som sades där om händelsen. Ingen av de svenska kanalerna verkade sända om detta varpå jag bläddrade fram till CNN som naturligtvis hade halva rutan full av BREAKING NEWS-texter.

Nu verkar det ha varit en ren olyckshändelse vilket naturligtvis är bättre än det jag först trodde. Det som slog mig var att CNNs sändning var så mycket proffsigare än något direksänt program jag sett på svensk teve någonsin. Hur kan det komma sig att amerikanarna kan avbryta allt och helt inrikta sig på en aktuell nyhet och göra ett så bra jobb medan svensk teve till och med lyckas få valvakan att verka vara producerad av Öppna kanalen?

Alltså, personerna på CNN har manuskript i handen, de lyckas göra telefonintervjuer samtidigt och baka in det som de läser på teleprompten i intervjun och titta i rätt kamera. Man skiftar mellan typ fyra olika personer som alla verkar ha full koll på allt som händer trots att det händer medans de sänder och de tittar i rätt kamera! Alltså, när Sverker ledde valvakan kändes det som om det var första valet någonsin och man verkade helt förbluffade över att någon sida vann. Att göra en ordentlig intervju med någon av expertkommentarerna verkade ha varit en helt omöjlig uppgift, trots att man haft en sisådär fyra år på sig att förbereda sig.

När sedan Rapport kör en extrasändning på två minuter med anledning av flygolyckan lyckas man tappa ljudet från New York redan från början och när man väl hör något klipper bildproducenten in programledaren (vad heter det egentligen?) när han hysteriskt petar sig i örat.

Jag pillade en del på bloggen för att jag var hemma ensam och hade tråkigt. Laddade ned K2 som verkar vara någon form av avancerat tema till WordPress. Efter att ha klickat runt lite vet jag inte riktigt vad jag gjort och vad jag inte gjort. Nån dag kanske jag orkar snygga upp det lite. Framför allt skulle jag verkligen vilja få all text på svenska. I det förra temat hade jag översatt vartenda jävla ord för hand, och det känns inte så lockande just nu. Så tråkigt har jag inte.

Jag kan inte låta bli att länka till det här.

Jag skrollade igenom teveprogrammen och lyckades röra ihop Cityakuten och Sex and the City. För ett ögonblick tyckte jag att Sexakuten verkade vara ett lockande program. Jag vet inte hur jag ska tolka det.

Jag tog mig en promenad över Essingebroarna till Fridhemsplan. Det är fan häftigt att blicka ut över Stockholm och se kanotister och segelbåtar och landande flygplan och cyklister och alla människor.

Den klassiska bakruskampen mellan total lycka och ångest utkämpades i bröstet. Nu för tiden mår jag inte så dåligt när bakisångesten slår till, jag har lärt mig att det mest är kemiska problem. Den motsatta känslan; lyckokänslan har jag inga som helst problem med. En chevrépizza på huten var en besvikelse, men servitrisen bjöd på pepsicolan så det var okej ändå. (Däremot är det inte okej att de kränger Pepsi och inte Coca Cola.) Sen flanerade jag runt på Hötorget. Söndagsmarknaden där är helt sjukt knäpp. Hur kan de överhuvudtaget lyckas sälja något av skräpet?

Sarisen har åkt till London för fem dagars viktig mässa om intelligenta transportlösningar. Eller nåt. Så nu är jag ensam nästan en vecka.

Jag spenderade gårdagskvällen i kollegors sällskap och när den ena kollegan blev trött framåt tresnåret bestämde jag och den andra kollegan att det var en god idé att fortsätta och tog en taxi hem till mig. Djupa och sinnliga samtal över köksbordet till solen går upp är väldigt trevligt. Klockan sju gick kollegan hem och jag gick och la mig. Sarisen hade den goda smaken att låta mig sova till halv ett. Sen pussades vi hej då. Nu vet jag inte riktigt vad jag ska göra; ut och promenera i höstsolen eller omfamna baksmällan och lägga mig framför en Star Warsrulle. Eller en kombination.
Hursomhelst känns det mesta rätt bra ändå.

Fredrik Reinfeldt ser det som en förmildrande omständighet om man inte är politiker när man bryter mot lagen.

“Både i Cecilias och Marias fall handlar det om två personer som vi kunnat attrahera tillbaka till politiken efter många år. Ingen av dem har levt ett liv i tron att de skulle bli statsråd och därmed utsättas för hård granskning, säger Fredrik Reinfeldt.”

Så om man vet mig sig att man inte är “utsatt” för hård granskning, då är det okej.