muttrar och fördömer

Återigen var det barnhelg. Vi tog cyklarna och körde ett varv runt trekanten. Trekanten är en av de minsta sjöarna jag sett. Dränera och bygg bostäder säger jag.

Mellan Liljeholmen och sjön ligger hursomhelst något som min fyraåring visste kallas för Fruktparken. Den var helt obekant för mig fram till påskafton. Vi stannade och lekte en stund. Mot slutet av leken insåg jag att jag är på god väg att bli min egen pinsamma pappa. Snart nog inser ungen det också.

Melonen var lite kladdig.

Fruktsallad?

Oj! Det är så suddigt!

Allt för sent insåg jag att jag glömt ta av mig hjälmen.

Precis som bine reagerade jag på bilden i aftonbladet.

Jag funderade i banor liknande bines, tjejen kanske just bett honom hjälpa till. Jag funderade också på om det spelar någon roll och att det är väldigt läbbigt i vilket fall som helst. Hela artikeln/Pete Doherty är tragisk. Vilket får mig att associationspromenera till Whitney Houston. Hennes liv verkar ha fått sig några törnar de senaste åren. Samtidigt som jag tycker det är förjävla trist funderar jag över hur jag reagerar. Jag menar de här två människorna har ju ändå oändligt mycket större chanser att klara sig än Ronny och Sanna på plattan. Eller är det ett feltänk? Är gränslöst elände ojämförbart?

Efter jobbet for jag hem till min pappa. Han är gammal och sliten och har en jävla massa grejjer och papper böcker och tidningar, vilket leder till att det lätt blir oändligt stökigt. Jag hade tänkt städa upp det värsta. Jag börjar med att rensa ett bord som är belamrat med böcker och papper och uråldriga kassettband.

Jag har åkt ned till honom och städat flera gånger förut, och varje gång slås jag av att han har rätt oväntade saker på sitt skrivbord. Överst i en hög hittar jag en räkning som var daterad 1985. Hur fan kommer det sig att man har en tjugo år gammal räkning liggande på skrivbordet? Lite senare hittar jag åtta år gammalt nummer av Mitt i Haninge, och en massa räkningar och brev från Konsum, OK, televerket och liknande. Alla är mellan ett och femton år gamla. Det konstiga är inte att papprena finns kvar, han slänger nästan inget, utan att de ligger så till att det känns som om han nyligen har tagit fram och tittat på räkningen från Vattenfall som postades i augusti 1992. Jättemärkligt. Det är dock inget unikt, jag har märkt det tidigare när jag varit där.

När jag påtalade det udda i detta tittade han bara på mig som om jag ifrågasatte varför han har strumpor på fötterna.

Så här pigg var vi när sarisen och jag vandrade hemåt i morse.

Och nu kom vi hem. Det var roligt. Om några timmar ska jag jobba så nu är det nanna som gäller.

Lite sena är vi nu på väg till födelsedagsfest. Ikväll blir det världspremiär för min trollerikostym som jag nu bestämt är mer åt gangsterhållet.

Från p. fick jag nys om den här filmen. Tydligt exempel på vad som kan hända om man låter ett sockerberoende skena iväg utan kontroll.

Segslitna löneförhandlingar under fredagen avslutades med ajournering och att jag och motparten gick ut för att dricka några öl. Vi hamnade på Embargo i Hornstull, framförallt därför att min egen lön inte tillät något mer exklusivt. Sex glas senare lunkade jag hem för att finna sarisen och två vänner i full fart med att dissekera en bag-in-box-bag för de sista dropparna. Vilket ledde till att fler flaskor plockades fram och att huvudet nu känns onödigt mycket tyngre idag.

Det här var ganska sött tycker jag.

Häromdagen gick jag förbi en kille med trasiga vita handskar på händerna, en blå keps med en uppstoppad handske på huvudet och ett gäng papperslappar fästa på kroppen. På en av papperslapparna stod det preong.se. På sidan som har titeln PRojekt PReong - Det Skamliga Knarkmyglet hävdas att Samhällsetablisemanget regeringen, SÄPO Mobilisering mot Narkotika driver projektet i samarbete med den organiserade brottsligheten. Projektet ska visst gå ut på att förgifta narkomaner.
Kepsprydda langare säljer förorenade droger på samhällets uppdrag
Dessa förorenade droger gör utvalda personer sjuka som ympats med ett annat ämne

Jag älskar verkligen internet.

Jag håller på med lite jox på bloggen, så ibland kommer den se lite knäpp ut. Skit i det.

Jag undrar vad den oroliga förälder som sökte efter bilder på vattkoppor trodde när hen bestämde sig för att klicka på den här länken.

Nu när påsken sannerligen nalkas mot sitt slut inser jag att jag är så matt att jag inte orkar skriva en rad. Det enda jag klarar av är att slänga ur mig ansvarslösa kommentarer på andra personers bloggar. Tyvärr verkar resten av bloggsverige lida av samma påskmatthet så det finns inte så mycket att kommentera. Möjligen verkar Silverfisken ha lite fart på fingrarna den här helgen, det äts kanske inte lika mycket där under. Men att blanda sig in i den leken känns svårare, dels för att fisken verkar lite sänkt just nu och dels är det svårt att säga något som är osagt och samtidigt tröstande/roligt/elakt i ett inlägg med 57 kommentarer.

Jag vet inte om det är en underdoginställning men jag tror att det är lite mindre kul att blogga när man vet att 16 personer kommer kommentera ett inlägg som enbart går ut på att man ska kika på en konsert. Klart man vill att folk ska läsa det man skriver, men när det blir en nationell angelägenhet att man har en pissig påsk skulle åtminstonde jag fundera på att börja anonymblogga lite vid sidan av. Tror jag. Eller så skulle jag stortrivas och rama in metroartiklarna.

Sigge har skrivit ett inlägg om låtarna som gick in i hjärtat första gången han hörde dem vilket resulterade i att hela jävla bloggsverige bestämde sig för att delge sina dear diarymoments ur musikhistorien. Hittills ett ganska härligt stycke nostalgi, med några undantag. Jag tänkte vänta in fler förslag och sen uppdaterar jag ipoden med någon form av spellista med utvalda favoriter.

Mitt första vårtecken:

På självaste påskafton grävde jag fram och pumpade upp min cykel och sen satte jag upp ungen på barnsadeln och drog iväg. Vid trekanten simmade (sam?) jåglarna och letade efter pensionärer med brödpåsar. Sen for vi runt sjön och lekte vi en stund i något som kallas Fruktparken. Mycket trevligt. När vi kom hem så grävde jag fram och pumpade upp och höjde sadeln på barnets cykel och sen jonnade han ner till parken med mig i släptåg.

Påsken har (såsom sig bör) burit med sig både förtvivlan, tröst och proppmätta magar. Någon återuppståndelse märktes inte av, men så var även döden frånvarande. Däst av ett otal ägg i olika former orkar jag inte mer än att höja på ögonbrynet åt den där pojken Cruise.

Jag är superdålig på att känna igen folk på gamla bilder, och behöver därför hjälp från någon som är duktigare. Kan det här tänkas vara en förälskad Pimme i unga år?

Nån har halkat in på den här sidan genom att söka på köpa bar saker. Välkommen! Och lycka till i framtiden.

Sången The stars above indian lake sjungs av Juni Järvi och sitter fast på singeln med samma namn. Köp den på cdon eller någon annan välsorterad butik.

Jag och sarisen ska gå ut en stund. dricka lite kaffe och minnas jesu lidande eller nåt. medan sarisen tvättade glasögon tänkte jag att det är en god idé att titta på om jag kan ändra lite i utseendet på bloggen. när glasögonen var rena hade jag hunnit sabba så här mycket, utan att ha någon aning om vad jag gjort eller hur jag ska få det ogjort.

Tillägg 15 april kl 00.27:
Nu ser det ut som förr. Tillbaks på ruta ett igen.