muttrar och fördömer

förkylningen som hållits stången med hjälp av ganska omåttliga mängder alkohol både på fredagen och lördagen gav sig till känna igen under söndagens barnkalas. på måndagmorgonen hade alkoholen till slut lämnat kroppen och därmed givit fritt spelrum för sjukdomen. ojojoj vad jag mår obra. det blir nog två dagar hemma. fast jag kommer nog försöka jobba lite i smyg ändå, annars dör jag av samvetskval och stress.

lite roligt tyckte jag det var att ne.se ser en naturlig koppling mellen shaykh och vägglöss. kanske kommer redaktören från danmark?
 

When you’re sad and when you’re lonely and you haven’t got a friend
Just remember that death is not the end
And all that you’ve held sacred, falls down and does not mend
Just remember that death is not the end
Not the end, not the end
Just remember that death is not the end

When you’re standing at the crossroads that you cannot comprehend
Just remember that death is not the end
And all your dreams have vanished and you don’t know what’s up the bend
Just remember that death is not the end
Not the end, not the end
Just remember that death is not the end

When the storm clouds gather ’round you, and heavy rains descend
Just remember that death is not the end
And there’s no one there to comfort you, with a helpin’ hand to lend
Just remember that death is not the end
Not the end, not the end
Just remember that death is not the end

Oh, the tree of life is growing
Where the spirit never dies
And the bright light of salvation shines
In dark and empty skies

When the cities are on fire with the burning flesh of men
Just remember that death is not the end
And you search in vain to find just one law abiding citizen
Just remember that death is not the end
Not the end, not the end
Just remember that death is not the end

Jag och kollegan skulle ses på jobbet för att påbörja slutförandet av de studier som skulle slutföras i augusti förra året. Därför skulle jag inte följa med sarisen och dricka öl i går. Nu fäljde jag ju med iallafall, men bara för att ta en öl och sen gå hem. Sju öl senare hamnade vi på någon medeltidsbar/hårdrocksklubb och undvek att dricka mjöd. Förkylningen som legat latent senaste dagarna fick möjlighet att blomma ut ordentligt. Nu sitter jag på jobbet sedan två och en halv timme. Kollegan har inte kommit och jag sitter bara och lyssnar på death is not the end av bob och har inte gjort ett jäkla någe.

idag var jag tvungen att ta itu med något som kunde bli en ganska rejäl konflikt mellan mig och en medarbetare. det är konstigt att sådan man gruvar sig för och knappt vågar ta tag i, ofta visar sig vara rätt smärtfritt. ännu konstigare är att sådant man inte gruvar sig för och som man tror bara är något litet ofta visar sig vara jätteallvarligt i någon annans ögon. och det är konstigt att man aldrig lär sig vilket som är vilket.

barnet har varit lite sorgsen i helgen, med undantag för under födelsedagskalaset. kanske är det fyraårskrisen? hursomhelst så har han inte verkat riktigt road av något, utan tvärtom lite orolig, han sa saker som han vet gör mig och sarisen ledsna och han var rätt gnällig. det är lite svårt att handskas med. men imorse fick han lov att klä ut sig i födelsedagspresentsbatmandräkten och hand i hand gick jag och batman till dagis. jag var lite orolig att manteln skulle fastna i rulltrappan, men det ordnade sig. på dagis väntade glass och bullar.

jag smet ifrån jobbet lite tidigare och när jag hämtade honom var han på gott humör och det höll i sig hela kvällen. det var säkert fyraårskris.

paris var trevligt. mycket trevlig. lördagen tillbringades mestadels på bar där den något yngre och mycket festligare kusinen visade oss hur det kan gå till. fyra halv fem på söndagsmorgonen lullade vi hemåt till kusinens ganska väl dolda besvikelse.

söndagen råkade vara årets stora readag och enda söndagen då affärerna var öppna. jag vaknade vid 8 av sprängande huvudvärk men var för trött för att bry mig om den utan somnade om. klockan tolv var jag rise and shine och drog ut för att hitta frukost. medan jag funderade på vad baguette och kaffe kan tänkas heta på franska låg sarisen raklång på hotellrummet.

fransk frukost

några timmar senare hade jag både lyckats äta och beskåda utställningen av christer strömholmfotografier. en amerikansk man briljerade för sin amerikanska fru genom att tala om att mr stromholm is from germany. amerikanskan satt senare och tittade på en dokumentär om och med mr stromholm. dokumentären var på svenska och textad på franska.

sen träffade jag sarisen och vi brände stora shoppinggatan upp och ner i en tre fyra timmar. fransmännen verkar ha exakt samma storlek som jag och sarisen för allt som var snyggt var antingen för stort eller för smått. precis som hemma. varsin jacka blev det iallafall. på söndagar stänger det enda museet som vi ville gå på klockan midnatt, men det blev till slut bortprioriterat då vi i kusinens sällskap hittade ett ölkafé. vi kom hem något tidigare denna kväll. de franska rökvanorna hade sparkat igång huvudvärken igen. det känns lite 1900-tal att röka på barer!

till måndagens frukost hade jag lärt mig att baguette heter sandwich på franska, men kaffet var slut. resten av dagen spenderades mestadels på resande fot.

en av fördelarna som jag alltid har tjatat om med att jobba skift är möjligheten att vara ledig på vardagar eller att kunna ta det lungt en förmiddag. nu har jag insett att de senaste två åren så har jag i princip alltid varit grymt ångestfylld de dagarna. det finns liksom inget att göra och som arbetsnarkoman är det bland det värsta man kan råka ut för. det finns ju såklart möjlighet att fixa till hemma eller ordna det där som måste ordnas, gå till banken ringa försäkringskassan handla mat städa tvätta tömma de sista flyttkartongerna från sommarens flytt packa inför parisresan ringa pappa göra färdigt de gamla uppgifterna i skolan fixa lunchlåda för resten av veckan eller vad man kan hitta på. men det finns något som gör att jag blir helt paralyserad och inte kan ta mig för någonting. vetskapen att allt ovan finns att göra ökar ångesten. nittinie gånger av hundra hamnar jag framför datorn och komasurfar eller gör något annat meningslöst och får då ångest för att jag a) inte gör någon nytta och b) har jävligt tråkigt medan jag är onyttig. hade jag åtminstone haft skojjigt så är det ju liksom okej att vara improduktiv. blä.

ångesten späs på efter gårdagens möte med valda delar av kollegorna och chefen. jag har svurit ed på att inte berätta om vad som sades men ämnet var känsligt och personligt och vid såna tillfällen tenderar jag att bli för personlig och dela med mig för mycket av mina egna känslor. jag kan liksom inte låta bli att bli väldigt förtrolig. vilket känns helt rätt just där och just då, men som ligger och surrar i bröstet efteråt. det är inte alltid man vill att kollegorna och kanske framförallt chefen ska veta för mycket om hur man fungerar och vad som triggar en och vad som känns jobbigt. och det är inte alltid som mottagaren vill få den informationen heller. blä.

nu ska jag försöka tänka på parisresan och på att veckan med barnet varit mysig - trots att jag jobbat för mycket och träffat honom för lite - och på att jag tycker väldigt mycket om sarisen.

jag har inte skrivit något på ett tag. mest för att andra skriver så mycket bättre. vilket den här lappen som jag hittade på en vägg på hornsbruksgatan tveklöst bevisar.

Dom kan vara aggressiva.

Den lille fick en av mina star warsfigurer och har nu bytt namn till Chewbacca. Jag och Chewbacca var ute och åkte pulka. Skitfort och jätteskojjigt. Eftersom den ursprungliga Chewbacca inte har några kläder på sig äter den lille vegokorvstroganoff iklädd ett par strumpor och konverserar med hjälp av diverse grymtningar.

Nu sitter jag på jobbet ytterligare en helgdag. Sarisen och barnet är hemma och jag har insett att jag förutom någon dag i mellandagarna inte haft en heldag med pojken på hur länge som helst. Jag är så trött på att tvingas jobba skifttider, särskilt som ingen lyckats häva ur sig ett enda riktig skäl till att jag ska sitta och jobba med personal- och ledningsfrågor på kvällar och helger och nyårsafton. Blä.

Jag lyckades få sarisen med mig i det fortsatta arbetet med att städa ur klädkammaren. En bunt gamla fotografier avslöjade att jag hade exakt samma kläder för fyra fem år sedan som jag har idag. Inte likadana utan samma plagg. Jag har länge levt i föreställningen om att jag fortfarande har full koll och god smak, men att jag just idag är lite sunkigt klädd. Nu jag fattar jag att jag möjligen hade full koll och god smak för fem år sen. Och jag kan knappt komma ihåg att jag köpt några kläder utöver ett fåtal jeans, strumpor och kalsonger sen dvärgen föddes.

Nu sitter jag bara i förorten, dricker folköl och blir tjockare och tjockare. Vi ses på andra sidan!

Idag har jag sovit, ätit frukost, läst dagens nyheter, duschat, ätit lunch, kramats, skyndat till Globens centrum, åkt hem igen, plockat ut allt från klädkammaren, bokat en resa till Paris, tappat lusten att plocka in allt i klädkammaren igen.

Idag har jag varit på sjukhuset och tagit bort gipset som sattes på min högra arm efter att jag opererade den i början av september. Det gör rätt ont faktiskt men jag försöker le och låtsas att det är bra. Kanske blir det det då. Hursomhelst är armen inte så blek och tunn som jag trodde den skulle vara. Den är dock väldigt mycket hårigare än i höstas. Det är väl vinterpälsen.

Gårdagens nyårsfirande avnjöts i sällskap av sarisen och någon som skulle kunna beskrivas som bäste vännen. Vet inte om det är ömsesidigt. Bäste vännen hade fest. Jag gick in tufft med att tigga till mig en starköl, gick därefter över till Samarin och senare avnjöts flera glas vatten. Nyåret skålade jag in med nåt bulligt och bubbligt. Efter att ha åskådat Bjurholmsplans ganska sorgliga fyrverkeri gick vi in i stugvärmen. Efter någon timme lämnade jag sarisen och festen och tog en taxi hem.

Personerna på bilden har ingenting med någonting att göra.

Jag kände mig ganska nöjd med mig själv och har bara lite ångest över saker som jag borde ha gjort förr och saker som jag skulle behöva göra sen. Vem vet, kanske kommer det en löfteslista?
Imorse vaknade jag lite för tidigt och tappade upp ett bad. När jag läst ut hela gårdagens dn fick jag bråttom till jobbet. På vägen kändes det som om alla tittade på mig.